Benny guldfisk

De senaste inläggen behandlade en del av allt det goda som denna förträffliga stad erbjuder. Men som i allt annat som livet behandlar så finns det inget gott som inte för något ont med sig.

 

Har stött på en del av det onda senaste dygnet. Igår efter jobbet var jag tvungen att vandra på Drottninggatan vid 17 snåret. Drottninggatan är inte bara ett dåligt exempel på hur man bygger upp en konsumtionsstreet, det är även Stockholms värsta gata tätt följt av Götgatan. Som tur är befinner jag mig i princip aldrig på dessa avskyvärda platser.

 

En annan ond plåga kan vara att komma hem med bilen efter halv sju på kvällen. Parkeringarna lyser med sin frånvaro. Speciellt om någon av de stora parkeringsoaserna i din närhet har städning den kommande natten.

 

Med tanke på att så var fallet idag blev jag mäkta förvånad och glad när jag idag strax innan sju svängde in på Kronobergsgatan och fann en parkering direkt!

 

Vandrade sedan med lätta steg mot lägenheten. Väl vid dörren hittade jag dock inte nyckeln. Strax därefter viskade mitt minne: Hon ringde ju i morse efter du lämnat henne på centralen. – Jag har din nyckel. Lämnar den på Pressbyrån på tågstationen.

 

Det hade jag givetvis sedan länge förträngt.

Så vad göra?

 

Ta bilen till centralen?

Nej - finns typ ingen parkering där.

Vill dessutom inte tappa min alldeles förträffliga plats som jag nyss funnit.

 

Så istället får höger följa vänster mot tunnelbanan.

Efter ett 11 timmars arbetspass känns det både svårt och jobbigt.

Men något som måste göras.

För trapphussovning utan tillgång till 3 flaskor sprit är inget att förespråka.

 

Väl framme vid T-Centralen så vandrade jag genom något som endast kan förklaras som än värre än Drottninggatan. Nämligen passagen mellan T-Centralen och Centralen. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr detta smutsens näste.

 

Men är huvudet dumt – får själen lida.

 

Det som däremot är glädjande är att jag nu alla fall sitter vid min LittleMac och slipper nackspärren som trapphuset med största sannolikhet hade gett mig!

 

Inget ont som inte för något gott med sig.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0