svartblogg

Årets fest har gått av stapeln.
Här sitter jag helt ovetandes.
Helvetes helvete.

Fick precis kontakt med omvärlden via ett mail.
Det kändes till en början bra.
När sedan mailet bestämde sig för att berätta att jag missat årets fest, kändes det mindre bra.
Årets fest är som alla vet (utom jag) återföreningen av niorna från 96.

Hade absolut gjort en blixtvisit om jag sett en inbjudan.
22 timmar i flyg (enkel resa) är en baggis för att få se alla legender igen.

Nu kanske ni tror att jag överdriver när jag säger legender.
Det gör jag, inte.
Min hemkommun producerar nämligen fler sådana per år än vad romar-riket någonsin gjort.

Den jag hade sett fram emot mest att träffa, var Lennart.
Saknar honom oerhört.
Vi hade en speciel relation.
Jag och Lennart.

Allt började i fyran när det var dags att välja instrument.
Jag hade provat på, gitarr, klarinett och dragspel.
Var mest sugen på gitarr.
Men efter vissa påtryckningar från min mor blev det dragspel.
"Det ärju så härligt instrument och så lätt at ha med sig".
Lätt att ha med sig?!
Min mor måste haft en tillfällig sinnesförvirring när hon elegant lurade sin son.
Eller så var hon bara oerhört listig.
Jag köpte nämligen konceptet och därefter ett dragspel.

Vissa problem uppstod dock när det var dags för lektion.
Detta "lätta" dragspel vägde mer än mig.
Lådan det låg i var dessutom högre än mina ben.
Det gjorde att jag inte kunde bära lådan uppför trapporna i skolan,

Istället fick en annan elev hjälpa mig varje gång det var dags för min dragspels-lektion.
Behöver jag säga att det var något pinsamt när fröken vrålar ur sig:
"Nu är klockan 13:10, dags för din dragspels-lektion Benny. Daniel, hjälper du Benny att bära?"
Att bli eskorterad på grund av liten kropp var dock himmelriket i jämförelse med det som hände sen.

Klasslistor från hela kommunen skickades nämligen hem per post.
De innehöll information om vilket instrument barnen spelade.
Jag trodde ju givetvis att det var jättemånga som spelade dragspel.
Mamma hade ju sagt att det var så tufft och käckt.

Det var inte många.
Det var bara två.
Jag och Lennart.

Min karriär som dragspels kung avslutades där.
Det känns lite bistert nu.
Tror vi kunde haft något stort tillsammans.
Jag och Lennart.