svartblogg

Någon frågade mig för några månader sedan vad det var för skillnad på Lars Winnerbäck och Ulf Lundell.

De är ganska likartade på skiva. Levererar det de ska. På scen finns däremot inte en likhet. LW levererar även där det han ska, bjuder däremot tyvärr sällan på något extra. Ibland får man nästan känslan av att han misstrivs i rampljuset.

Lundell är den exakta motsatsen. Han bjuder på det lilla extra. Spelar tills hans gubbhjärta nästan kollapsar. Svetten sprutar och han ser ut att fullkomligt älska att stå där i rampljuset och bara vara rockstjärna.

Mitt svar på frågan blev dock mycket kortare, "LW är mer vanilj."

Något som var allt annat än vanilj var LW:s framträdande på programmet Sommar på P1 i lördags. För er som missade det. Ta er tid och lyssna på hans funderingar om livet här.

Jag måste dessutom ta tillfället i akt och citera honom.

"Trots att jag är en drömmare trivs jag bäst i verkligheten."

Jag har många mer eller mindre resonerande tankar om mitt liv.

Tiden jag lägger ner på att bearbeta dessa tar ibland både tid och kraft ifrån mig.

Mina svar på dessa har dessutom en tendens att helt sakna tyngd och trovärdighet.

Lars behövde en mening.

En enda mening.

Sen förstod jag.

Allt.

Eftersom jag köpte en iPhone för några veckor sedan är jag i behov av att surfa gränslöst till fast pris. Min operatör Telia erbjuder en tjänst som heter SurfPort Fastpris för 99 spänn i månaden. Försökte beställa den för någon vecka sedan. Kötiden för att samtala med någon var då över 20 minuter. Det medförde att jag la på.

Idag har jag försökt igen. Att försöka är mitt sämsta beslut på denna sida årsskiftet. Det hela började med en katastrofal dialog med en dataröst. "Vad gäller ditt ärende?" Jag svarade "SurfPort" och fick då meddelandet att jag skulle bli kopplad till "Support". Eftersom detta inte är samma sak eller ställe fick jag givetvis börja om. Igen. Igen och slutligen igen. Värt att notera: Pulsen steg något, jag var lite irriterad.

Tillslut kom jag fram till rätt ställe. Rätt ställe i Telias värld är en kö. Det var endast 52 stycken framför mig och denna gång hade jag tur. Jag skulle enbart behöva vänta i 15 minuter för att beställa en tjänst av min älskade operatör. Att ens behöva vänta för att ge dem mer pengar fungerar inte i min hjärna så jag lägger givetvis på.

Istället så surfar jag in på Telias hemsida i hopp om att jag kan beställa denna tjänst där. För att detta ska bli möjligt krävs inloggning på "Mina Sidor". Jag är medlem där. Senaste inloggning var i början av 2003. Jag kommer således inte ihåg mitt användarnamn. Det har som tur är Telia tänkt på och jag kan få tillgång till mitt användarnamn genom att ange mobilnummer samt postnummer.

Jag pillrar i detta lite snabbt och får svaret att jag inte är folkbokförd på det postnummer jag anger och kan således inte få tillgång till mitt användarnamn.. Att jag har varit folkbokförd på samma adress i tre år har Telia ingen som helst respekt för. Däremot får jag mer än gärna ringa kundtjänst meddelar de mig. Värt att notera: Hög puls, förbannad, nästan vansinnig. Hur jävla svårt ska det va?

För att ta mig ur detta moment 22 tar jag den konstruktiva kraften till helt oanade höjder och fyller i ett webbmailformulär. I webbformuläret beskriver jag situationen ovan på ett, om du frågar mig, underhållande vis. Jag avslutar mitt resonemang med att detta har föranlett att jag just nu är på århundradets kokning. Allt detta ryms ganska precis på en välfylld A4:a. Trycker på sänd knappen och möts av "error on page". Allt är borta. Värt att notera: Behöver akut hjälp. Finns risk att jag, utan att tveka, dödar någon vilt främmande människa som råkar passera min enorma räckvidd.

Eftersom ingen passerade under den kritiska delen av aggression finns den tyvärr kvar inom mig. Sannolikheten är alltså hög att någon i min närhet, som inte alls är värd det, kommer att få en utskällning inom en snar framtid.

Under normala omständigheter arbetar jag mot företag som innesäljare, fondguru samt supportmästare i en salig blandning. Från och med igår, på grund av semestrar, gäller inte längre normala omständigheter. Från och med igår måste jag beblandas med Svensson och Andersson.

Skillnaden är enorm. Privatpersoner har till exempel överlag problem med grundstenar såsom IQ, verklighetsuppfattning samt förståelse för dess obetydlighet.

Detta, i kombination, skapar ett flertal problem. För mig. Problemen kan uppvisa sig i form av helt onödiga diskussioner om helt onödiga saker.

Det är bland annat omöjligt för privatpersonen att förstå att, oftast han, inte alls är viktig för mig och för mitt företag. Detta resulterar ibland i hot om att, oftast han, ska lämna koncernen med dunder och brak. Jag brukar då förklara för vederbörande att, oftast han, givetvis kan lämna oss. Utan problem dessutom. Då blir, oftast han, mer medgörlig eftersom, oftast han, inser sin totala obetydlighet. Stackaren.

Andra mycket trevliga dialoger som jag nu, via den privata marknaden, får möjlighet att närvara vid kan låta enligt följande:

Idiot och tillika kund = IK

Ovanligt medgörlig Benny = OB

IK = Vad är det som hänt?!?! Min pensionsförsäkring rasar i värde!!

OB = Du tar ut pengar från den varje månad, det gör att den minskar i värde.

IK = Men det kan ju inte vara möjligt!! Den har ju gått ner med nästan 14 000 kronor på bara ett halvår.

OB = Under samma period har du tagit ut ungefär 15 000 ifrån den.

IK = Det är klart jag vet det! Men hur kan försäkringen minska i värde?!

Under samtal likt dessa funderar jag seriöst på att säga upp mig. Istället skulle jag spendera min tid med något som är mer intressant, såsom att klippa naglarna och stryka strumpor.

Frejdiga Festival Fredag

Sol, sillunch och självförtroendestänkare.

Båt, bira och brudar.

Grillning, galenskap och gitarrspel.

Salongsberusad, spontansurr och slutligen sömn.

Zigenaren, Blatten och Tommy Nilsson

Det var lördagen efter midsommarafton

Merparten av endorfinerna hade lämnat kroppen

Trots det bestämde jag mig för att besöka obygden för nya äventyr

Villa Vackers eleganta kök mötte min något skärrade kropp.

Runt kökets bord satt tre galet roliga män.

Dessa individer är det bästa bantingsmedlet världen har skådat

Sheriffen skrattade så mycket så att han genast tappade ett par (onödiga?!) kilon.

Mån dag

Grått

Kallt

Regn

Mörkt

Både inom mig och utanför

Att genomföra någon form av arbete är nästan omöjligt.

Att ens producera något utöver andetag, svårt.

Men det kunde ha varit värre.

Helgen hade ju kunnat varit tråkig.

Så var sannerligen inte fallet.

Så här sitter jag och är, på något konstigt vis, glad.

Glad över att finnas till.

I ett myller av filmer är det svårt att välja ut de främsta. Bland miljontals filmscener är det helt omöjligt att välja ut guldkornen. Men att knäcka det omöjliga är enormt frestande. Därför kommer här plats tre av fem bästa filmscenerna jag sett.

Avundsjuka kan te sig i olika former. I det land som vi kallar hem är det mestadels gråsosseavundsjukan som uppvisar sig. I filmen American Psycho är det däremot snarare en kapitalistisk avund som gör sig påmind. Båda två är i grunden lika äckliga.

Mary Harron, som är regissör till ovan nämnd film, har dock lyckats skapa en sådan känsla kring idiotin, att den kapitalistiska avunden måste hyllas.

En av många sådana sekvenser i filmen är när Patrick Bateman (Christian Bale) bär ut ett lik till sin bil i en svart påse/bag. Precis när han placerar kroppen i skuffen med en duns promenerar ett bekant par förbi. Deras ögon spärras upp. Man får därför en känsla över att han blir påkommen och att det i sin tur kommer att leda till parets död.

Så är dock inte fallet. Deras uppspärrade ögon beror inte på det uppenbara liket, utan på deras avund för hans svarta påse/bag. De frågar till och med honom vart han köpt detta mästerverk. 

Normala människor hade noterat liket, sådant nonsens fokuserade däremot inte dessa individer på. Indirekt kan man konstatera att den kapitalistiska avunden räddar deras liv. 

Denna scen får mig alltid att skratta, men är inte tillräckligt fulländad för att få plats på min lista. Det finns däremot en annan scen i  samma film som väl är värd en bronspeng.

Värt att notera från scenen nedan: Svättpärlorna hopar sig i pannan på Bateman. Han har svårt att samla sina tankar. Vill fly från denna personliga kafastrof. Alldeles nyss var världen så vacker. Men i en handvändning och med hjälp av en vattenstämpel blev den genast svart och smutsig. Det mina vänner är så sjukt och så briljant att det inte kan göras annat än lyftas till skyarna!

I kollektivets mörker finns en stjärna

I kollektivets vi finns ett jag

I svenska landslaget finns Zlatan

Jag hade hört talas om denna individuella individ. Men aldrig sett honom spela. Till slut dök han upp i Sportnytt. Malmö FF hade gjort säsongspremiär. Zlatan hade gjort 2 mål. Han var väl kanske 18 då. Det som gjorde att jag redan från första start avgudade honom var inte målen, utan hans svar i intervjun.

Anders Svensson (Elfsborg) och Kim Källström (Djurgården) hade nämligen också gjort två mål var för sina lag och den som intervjuade Zlatan frågade därför - Vad tycker du om Anders Svenssons och Kim Källströms debut? Zlatans svar är historiskt om det absolut bästa jag har hört.

- Zlatan, Zlatan å så är det Zlatan. Det finns bara en Zlatan och det är Zlatan.

Igår fanns samme Anders Svensson på planen. Han gjorde, precis som kollektivet, en mycket bra insats. Men när alla löpningar är gjorda. När alla sidledspassningar är slagna står tillslut ändå kollektivet i skuggan av en stjärna. I skuggan av Zlatan - vår tids gud.

- Jag har varit med om en väldigt märklig händelse, sa Pablo.

Ett par minuter senare när han berättat historien satt jag och Flumberg och blandade skratt med förvirring.

För någon vecka sedan mottog Pablo ett telefonsamtal under arbetstid. Den som ringde var Tore. Tore från polisen. Han berättade för Pablo att de ville ha ett möte med honom omgående. Pablo frågade spontant om det var något skämt. Tore förklarade då allvarligt att det sannerligen inte var något skämt. Pablo fick bestämma om han ville komma ut från kontoret frivilligt eller om de skulle komma upp och hämta honom. Att bli hämtad från sin arbetsplats av polis är kanske inte det mest sexiga som kan hända så Pablo gick fint ner till gatan där tre civilare från Östersundspolisen mötte upp.

De placerade den något skärrade Pablo i baksätet och ville under inga omständigheter berätta för honom varför han befann sig där. Istället skulle de genast åka till stationen. Resan dit beskrivs av Pablo som hämtat ur en film, de körde som galningar med tillhörande däckskrik.

Väl framme i förhörsrummet, där Pablo kommer att befinna sig de kommande tre timmarna, börjar samtalet med - Du vet varför du är här. Pablo som inte hade en aning om det svarade därför - Nej tyvärr inte. Men det skulle vara trevligt om ni ville berätta det för mig.

Då berättade en av dem att Pablo var misstänkt för narkotikabrott. Inte vilket narkotikabrott som helst. Pablo skulle, enligt polisen, tillhöra ett drogsyndikat och han fick givetvis omgående kontakta en advokat.

Har börjar jag och Flumberg att skratta högt. Det gjorde även Pablo, i förhörsrummet. Anledningen är enkel. Vår vän Pablo Escobar är nämligen allt annat än drogentusiast. Hans skratt var sannerligen inte populärt bland rummets andra invånare utan besvarades med - Så du tycker det är roligt att vi kommit på vad du håller på med? Vår bevisning är så stark så vi redan nu har en husransakansorder underskriven av åklagare. Så det kanske är bäst att du kontaktar en advokat. Pablo möter detta uttalande med - Någon advokat behöver jag inte. Istället så skulle jag gärna vilja få reda på vad ni bygger dessa antaganden på?

Då visar polisen upp sin bevisning. Två överföringar som är gjorda i slutet av förra året från Pablos konto till en man i Östersund. Mannen i Östersund var Pablos dåvarande flickväns systers kille. Pengarna var i båda fallen avseeda som ett lån. Ett lån till dåvarande flickvännens syster. Hur Pablo kunde låna ut pengar till någon i Östersund var däremot omöjligt att förstå för Kling och Klang.

Summorna som detta drogsyndikat var uppbyggda på och som TRE civilpoliser från Östersund åker till Sundsvall för att klargöra är på fyra och åtta tusen. Den svenska polisen måste sannerligen sakna verklighetsuppfattning om de tror att ett drogsyndikat är uppbyggd utav en sådan spottstyver.

Pablo dödade tillslut förhöret med kommentaren - Men kan vi inte göra såhär. Vi åker bort till mitt kontor. Jag gör ett kontoutdrag där ni får säkerställa att dessa summor är återförda till mitt konto. Eftersom att de var ett lån. Eller tro ni kanske att jag har reklamerat knarket?

En butik i staden bjöd på aktivitet

Det var underkläder

Det var smycken

Det var lokala kändisar

Det var en ovanlig händelse i ingenmansland

Tillställningens turister bar smink för en förmögenhet, kläder som behagar en bjudning och förde sig enligt regelboken.

Mitt bland dessa overkliga fanatiker stod vi

Vi som inte passade in

Våra vagnar gick åt olika håll

Vi klev tidigt av deras räls för att motverka kollision

När våra styrkor var stärkta av brasiliansk bira återförenades vi genom att tacka butiksägaren för vår inbjudan. Han skickade därefter över ett oklart antal öl av just nämnd karaktär till vårt bort som en god gest.

Vi tackade hjärtligt och bjöd tillbaka genom att beställa två flaskor billigt bubbel till deras bord. Ett par minuter senare stod det en flaska Bollinger på vårt bord. Peter från Omega var avsändare.

Vi skrattade och skålade åt denna galenskap

Helt plötsligt passade vi in

Helt plötsligt var vi lika

Morgonsolen slog sönder all skeptism

Med danslätta steg mötte jag dagen

Övertygelsen om en kommande framgång var absolut

När helgen var passerad kunde jag bara skriva under bekräftelsen

Är det övertygelsen eller solen som renderar resultatet?

Kanske en kombination

Vad vet jag

(Notering från söndagen den 1:a juni)

Mitt engagemang för denna del av livet är just nu minimalt

Istället så pysslar jag med andra roligheter

Andra roligheter, för mig, är rus och bus.

Hand i hand med ruset och buset går med automatik skrivvänliga ämnen

Uppslagen har varit många de senaste dagarna

Viljan att plita ner dessa, hög.

Tiden att få det gjort, minimal.

Tills den infinner sig vill jag istället delge er två manliga bloggare som spelar i en helt annan division är undertecknad. Läs och njut!

Ronnie Sandahl - som var min favorit krönikör för ett gäng år sedan.

Men framförallt Prankmonkey som kort och gott är magnifik.