svartblogg

Ända sedan mina dagar på Telia har jag haft svårt för facket. Mest på grund utav att de helhjärtat bjuder på käppar i hjulen och trångsynthet.

 

Att merparten av de fackligt aktiva dessutom är mer fanatiska än fightande falanger inom diverse supporterklubbar är skrämmande. Om man inte är med i deras sekt och håller på deras lag är man ett hot och därmed avskydd.

 

Lika personligt som facket tar sin uppgift agerar en gråsosse i politiska diskussioner. Ingen förståelse för en annan åsikt och att ens antyda att allt som sossarna gjort inte är bra föranleder livslångt hat.

 

Den senaste i raden av fatala misstag som facket, i detta fall LO, stått för är bojkotten av rikskuponger. Anledningen till att bojkotten skett är att bolaget som tillhandahåller rikskuponger inte har kollektivavtal.

 

De anställda på detta bolag är naturligtvis knäckt över att inte tillhöra kollektivet. De har trots allt bara bättre pensionstrappa än ITP, ett friskvårdsbidrag på ynkliga 5000 per år och anställd samt en lunch som är subventionerad till 100 % dagligen. Vilken misär.

 

Att bolaget dessutom utför årliga jämförelser, med det kollektivavtal de skulle ha tillhört, för att sedan lägga sig över det tar givetvis inte LO, trots vetskap, hänsyn till.

 

Heja.

Mitt under ett samtal med en kollega sökte sig omedvetet min blick för första gången idag mot en klocka. Den blinkade givetvis 12:34. Inte ens förvånad längre. Kan vara som så att någon försöker säga till mig att kommande lottorad har dessa siffror i sig.

1,2,3,4, 11, 12, 13, 14, 21, 22, 23, 24, 31, 32, 33, 34

Men de möjliga kombinationerna blir för många för att jag ska köpa den förklaringen.
Svaret måste således finnas någonstans där ute.
Finns risk att det slutligen kommer att involvera både utomjordingar och Lasse Berghagen.
I en otäck blandning.

Under mina första 15 levnadsår mötte jag kontinuerligt på klockslaget 22:22. Strax efter jag fick en moped till mitt förfogande så lämnade tack och lov dessa tvåor mitt liv. Mestadels på grund utav att min moppe gick mycket fortare än ljuset och därmed tiden.

 

Ett par år senare började nästa klockslag förfölja mig.

12:34

 

Ett par gånger i veckan möter jag därför denna enerverande sifferkombination.

Att detta skulle vara en slump är jag alldeles för klipsk för att påstå.

Istället så tror jag att dessa siffror är svaret på frågan om mitt liv.

 

Hur detta ska analyseras vidare har jag ingen uppfattning om.

Men idag var det femte dagen i rad som jag möttes av 12:34.

Det borde betyda att jag är lösningen på spåret.

 

Finner jag svaret så ska jag försöka förklara det i skrift. Som en fortsättning på boken Liftarens Guide till Galaxen där svaret på "den yttersta frågan om livet, universum och allting” är 42.

Höstmörker.

Tristess.

Växande kista.

Samtliga indigrienser i ett nyttigt investeringsbeslut jag gjort.

 

Nämligen att köpa träningskort.

För ett helt år.

 

Det i sig är väl egentligen ingen stor grej.

Det som däremot är en gigantisk nyhet är följande:

 

Gurra (aka Doc Holliday, aka Jan Stenbeck, aka Sheriffen, aka Storjävla Tägtströms pojken) tränade i onsdags. Under ledning av hans nyfunna personliga tränare drog Gurra av ett squashpass med plusmeny i form utav 100 situps.

 

Gurra firade sedan sina genomförda situps med en fylla på torsdagen. Eftersom trolldrycken fanns kvar i blodet när han vaknade på fredagen fanns det inget att tveka på. Fortsatt drickning påbörjades. När klockan hade vandrat ytterligare 24 timmar var Gurra fortfarande full och insåg att han inte skulle genomföra det planerade squashpasset på lördagen.

 

Han SMS:ade då sin PT och förklarade lägget. Denna ska då enligt utsago har klargjort för Gurra att han inte bara kunde ställa in ett träningspass.

 

Då kom Gurra på hur han skulle sammanföra nytta och nöje. Med mobilen som kamera filmade han sig själv göra armhävningar på golvet på kvarterskrogen Svenssons. Denna filmsnutt skickades sedan till PT:n med texten: Är på Svenssons och tränar för fullt!

 

Stor humor.

Vaknade plikttroget 07:02 när Kaptenen ville göra mig uppmärksam på att han lämnade skutan. Vinkade av honom med nervösa rörelser under en timme. Därefter var jag återigen i stridbart skick.

 

Gårdagen bestod som ni förstår av en bris av alkohol.

Kvarterskrogen i Skogås var min hamn.

På däck som trubadurer fanns JJ och Barre Berrha.

Utöver vårt manskap var det en gäng besynnerliga individer på plats.

 

Ensamma mamma jagar fanns det ett flertal exemplar av. Hammarbyare som skrek råttorna ska dö, likaså. Lägg därtill ett gäng kroppar som sponsras av McDonalds så får du en bra helhetsbild.

 

Kvällen blev inte helt oväntat ett annorlunda inslag i livet. Men som  i det flesta fall så förnöjer förnyelse! Att Kaptenen dessutom på ett självsäkert sätt styrde skutan kvällen igenom var pricken över i:et.

 

 

Vaknar

Otäckt pigg

Vänder mig om

Kollar på klockan

04:32

 

Morgonpigg?

Det är jag inte.

 

Däremot så gör jag de flesta saker i livet snabbt.

Går raskt.

Äter kvickt.

Jobbar med blixten som ledmotiv.

Detta är naturligtvis på gott och ont.

 

Eftersom min kropp fungerar som den gör bortprioriteras vissa saker för att slippa mutation till en livs levande duracellkanin.

 

Kaffe är inte till min fördel och utnyttjas således inte.

Red Bull finns inte på världskartan.

Uppåt tjack…. Yeah right.

 

En annan sak som trasslar till det är alkohol. Alkohol frigör nämligen en stor mängd energi när den förbränns. Det medför att jag knappt sovit längre än till sju någon söndag i mitt liv. Med detta sagt så förstår ni anledningen till mitt tidiga uppvaknande i morse.

 

Att ligga i sängen på morgonkvisten med okontrollerbara tankar som studsar i autobahnfart genom huvudet kan få de flesta inlagd på psyket. Jag har dock lyckats med konststycket att hålla mig borta från mysiga tvångströjor och härliga metadoninjektioner.

 

Vet i sanningens namn inte vem jag ska tacka för det.

En sak står dock klart.

Det blir inte den jäveln som tappade ner mig i en gigantisk kaffepanna som barn!

Törstläppen plockar upp telefonen.

Ringer en bekant som är född och uppvuxen i 08 området.

- Sugen på att komma ner på Cafe Rival och ta ett glas vin?

- Vin? Klockan är inte ens ett. Hör av mig senare.

 

Törstläppen lägger på. Kollar på den tomma flaska som står bredvid oss.

- Han tyckte det var för tidigt för ett glas vin. Tordes inte säga att vi redan dragit i oss en flaska.

 

Vi skrattar åt situationen och fortsatte på vår inslagna väg.

Strax därefter dyker en gammal legend från gymnasietiden upp i lokalen.

 

Legend kan vara en överdrift.

Han pratat med karln en gång.

Under en jättefylla i metropolen Tallnäs.

Han gick under smeknamnet BackaOlle.

Varför har jag ingen som helst aning.

 

Blev däremot så paff när helt plötsligt stod framför mig så jag slängde ur mig ett "Tjena." Han kollade på mig, funderade en sekund, och kom sedan på.

 

- Aha är det du. Sannerligen länge sedan man såg dig.

 

Därefter blev det tyst ett par sekunder.

Till slut kollar jag upp på honom igen.

 

- Dricker du mycke nuå?

 

Han kollar med oroliga och fundersamma ögon på mig. Vrider sin kropp lite obekvämt.

 

- Nja. Det blir inte så ofta nuförtiden.

 

Hans (förmodade) flickvän ger honom sedan djävulsögat.

Han blir ännu mer nervös.

Sekunden senare lämnar de lokalen.

 

Törstläppen gapskrattar.

Jag likaså.

Jill Johnson drog nyss lös No Surrender med Springsteen på TV4 Nyhetsmorgon.

Hon bjöd på ett jävla skönt ös!

Och strålade lycka.

 

Känner mig genast piggare!

Dags att förflytta sig från soffan till lämpligt hak för vinlunch!

Så tack för det Jill.

Tack som fan!

Enligt Metro så är den vecka vi genomlider just nu den tröttaste på hela året. Detta beror mestadels på att vi ställt om klockan till vintertid. 8 % av de som arbetar väljer till och med att sjukskriva sig, på grund av trötthet.

 

Jag är inte förvånad.

Har själv varit helt utmattad.

Inte skapat något av värde efter avslutad arbetsdag.

Legat i soffan, som denna vecka blivit säng, och vridit mig.

Avverkat fyra filmer, tagit tupplurar och sovit.

 

Hoppas denna usla trend upphör snarast.

Annars riskerar olyckliga november, om möjligt, att bli sämre än vanligt.

Strömavbrott

2000 talets atombomb

Till och med TV:n dör

Fick slita enormt de sista veckorna i gymnasiet för att klara G i svenska. Det i sig är inget konstigt då jag har svårt för både det svenska, engelska och tyska språket.

 

I tyskan gick det så långt att lärarinnan sa åt mig att sluta. Var för kass för klassens bästa. Jag svarade med en gigantisk kram, äntligen blev jag fri från den ologiska strukturen som i folkmun kallas tysk grammatik.

 

Eftersom alla dessa kufiska språk satte press på mig under min gymnasietid så var det mycket trivsamt att lägga dessa bakom sig och kasta studentmössan i skyn.

 

Tog sedan ett flertal år innan jag var i närheten av att skriva något igen.

När det väl återkom så var det i form av en resedagbok.

 

Gigantiska flaskor och besynnerliga situationer lades ut för beskådning.

Ett trivsamt sätt att kommunicera med nära och kära.

 

Strax därefter tog bloggen vid. Mest för att skydda mot olämpliga läsare som på något vis hittat till det top secret dokument som var min & JJs resedagbok.

 

Min inkomst från bloggandet har dessutom varit hiskelig.

Hiskeligt liten vill säga.

Eller ingen alls om jag ska vara ärlig.

 

Men vad gör väl det en dag som denna!

Skatteåterbäringen för allt slit har nämligen anlänt.

I form utav ett pris i en slogan tävling.

 

Mitt ratio i dessa sammanhang är dessutom grym. Har försökt två gånger. Ena gången blev jag diskad då jag själv satt med i juryn. Den andra gången gav inget mindre än 1:a pris.

 

Ett första pris bestående av en skärgårdsweekend för två.

Helt sjukt.

Måste fortsätta i samma jargong som föregående inlägg.

 

SMS:ade en kompis igår som skulle röntga ryggen. Frågade hur det gick. Han svarade enligt följande:

 

Gick bra. Får svar om en vecka. Hoppas dom hittar något! Är så jävla trött på att ha ont… Fick vara hemma idag, tog mig inte ur sängen. Tänkte börja dricka 03:50 när värken smög sig på. Men jag hade bara två öl så jag tyckte inte det var någon mening.

Anlände ett SMS igår

Brutal ångest.

 

Ringde upp avsändaren idag.

-         Lever du?

-         Fortfarande knäckt. Men det är mycket bättre än igår. Då hade jag svårt att andas. Var tvungen att svepa en öl precis innan jag la mig för att kunna slappna av och somna.

-         Ajdå. Vad sa damen?

-         Inte mycket. Hon tror givetvis att hon är tillsammans med ett psykfall.

-         Ähh. Vill hon ha en mediokermedianman eller en rockstjärna som dig?

Blir lika stolt varje gång jag ser eller hör Timrå i media.

Att det oftast inte är i positiv bemärkelse har mindre betydelse.

Att vara Sveriges fattigaste kommun är trots allt en bedrift.

 

En annan bedrift som min gamla kommun lyckats med togs precis upp i Rapport. Av samtliga Timråbor är det 24 % som är överviktiga. Det ger en femteplats i hela riket.

 

Känner mig stolt till tårar och förutsätter att ett flertal tjockisar kommer att fira med en nattmacka. Bestående av ett skrovmål och 4 väntkorvar.