London baby. London.
Har tidigare i livet valt bort London.
Då stadens ej tilltalat.
På papperet.
Då den känts för vanlig.
Trots detta så besöktes, de riktigt gamla pengarnas rike, under en fyradagars period. Kan väl inte påstå att jag hade skyhöga förväntningar. Men såg givetvis fram emot möjligheten att glida runt på en räkmacka och doppa näsan i trevligheter. Det visade sig alla fall att mina fördomar om det vanliga var så långt ifrån verkligheten man kan komma.
Första anhalt för föda var den interaktiva restaurangen Inamo på Wardour Street. Mat och dryck beställdes genom en musplatta. De rätter man var intresserad av kom sedan upp som bild från en projektor ovanför bordet. Mycket elegant och högst ovanligt, ur ett svensk perspektiv.
Att man dessutom kunde spela spel och välja vilken duk som projektorn skulle bekläda bordet med gjorde att man kände sig speciell.
Därefter besöktes närliggande teater för musikalen Queen. Där blandades både ny teknik med dansuppvisningar och strålande sång. Så ovanligt kanske det inte var. Men sevärt!
Nästa dags restaurang var av den Argentinska sorten. Det roliga med detta hak var att både för, varm och efterrätt kom som tre rätter. Nedan förrätten. Varmrätten var tre olika köttbitar a 100 gram. Sydamerikanerna kan sannerligen sitt kött! Så istället för en trerätters blev det en nio rätters. Högst ovanligt för en pojkspoling som mig. Enda nackdelen med ett annat klockrent helhetsbetyg var dessertvinet. Ett vanligt vinglas med den söta drycken blir väl magstark även för en rustörstande som mig.
Därefter brände vi middagen på club. Det var inget ovanligt med detta hak. Förutom att möjligtvis dess namn fick en att tänka på en sämre variant på riktig tjockissås!
Hotellet vi bodde på låg precis vid Hyde Park. En ovanligt stor park som förädlades med en ovanligt låg promenad på fyra timmar med ovanligt fint engelskt väder.
Men då allt det ovanliga till slut fick mig att vilja se det vanliga London besökte jag en tradition engelsk pub. Beställde en burgare med bärs i sann vanlig anda.
Tills jag smakade på ketchupen och insåg efter diverse research i menyn att den delvis var gjord på Bloody Mary. Bloody Mary i maten, fantastiskt!
Att jag dessutom var tvungen att böja mig ner för att gå igenom ställets dörrar är väl som ovanligt man kan tänka sig. En dvärg har ju sällan förmånen att vara för lång. Har sällan varit så lycklig. Att de dessutom hade en gedigen GT lista gjorde inte saken sämre. London får därför högsta betyg!
Tanqueray förknippat med Lust... Jaaaaaaaaa kapten!!!!
Frågan lyder: När ska vi få slänga i oss ett par glas? Känns som det är dags.
