svartblogg

Har haft ett flertal uppslag de senaste veckorna. Men inte funnit tid, eller snarare lust, att notera dessa. Skulle exempelvis kunna använda de kommande raderna för att skriva om merparten av Sveriges befolkning blicklöshet.

 

Men vill inte verka dryg och negativ.

Så jag nöjer mig med att citera Torgynsdotters Twitterinlägg:

 

”Kollar nyheterna – Libyen, Japan, utvisning av barn. Kollar bloggar och Facebook – ett JÄVLA gnäll på vädret i Sverige.”

 

Men nu till mitt banala liv.

Eller snarare JJ – den idioten.

Funderar på att avveckla honom som kompis.

Då han har utvecklats i helt fel riktning.

 

Han är som tur är fortfarande en törstig svamp.

Som senast igår sa följande:

-       Fan. Man börjar bli helgalkis. Nervös och skakis när man inte får dricka. Tror jag har blivit inspirerad av Barre Berrha för mycket.

 

Att JJ är en törstig svamp är hedrande för mig. Då jag kan ringa honom om jag känner mig smutsig för att snabbt inse att han är ännu smutsigare.

 

Ett bra exempel på hur man kan använda sig av JJ inträffade för ett par år sedan.

Jag hade varit djupt nere i flaskan ett par dagar.

Ångesten som ramlade på när trolldrycken dunstat bort var gigantisk.

Nära tårar och akutpsyk.

 

Fanns bara en väg ut.

Ringde JJ.

Frågade hur han hade det.

Kom inte ihåg exakt vad han sa.

Men det var fullständigt förfärligt.

Kan ha varit den gången han hade uppsökt domkyrkan i Uppsala för att be gud om förlåtelse. JJ lovade dessutom bättring som människa om gud bara räddade honom från HIV:en.

 

Helt plötsligt kändes min tillvaro helt okej.

Och det är det som är det fina i en jargong likt ovan.

Man använder varandras misär för att först och främst förstå att man inte är ensam och därefter höja upp sig igen genom att inse att man kanske inte har det sämst.

 

Därför är den senaste tidens utveckling oroväckande.

Den började för någon månad sedan.

Då JJ började springa 20 – 25 minuter på morgonen innan han går till jobbet.

 

Därefter har hans duktighet ökat lavinartat.

Nu springer karljäveln runt 7 kilometer.

Varje morgon.

 

Jag som inte har funnit tid i vardagen för att träna de senaste månaderna kände mig genast oerhört smutsig. Fanns tillslut inget annat att göra än att börja springa själv. För han kan knappast tro att han ska få stå där på toppen själv.

 

Så de två senaste dagarna har därför börjat med joggingrundor. Den första igår med blodsmak i munnen. Den andra idag med mycket lättare steg trots att träningsvärk gjorde sig påmind till en början. Och som det känns nu kommer jag fortsätta att springa tills JJ kommer på bättre tankar och fokuserar på det han är skapt för.

 

Full fylla & växande midjemått.