Stalker
Allt började för några veckor sedan på tåget från någonstans och hem.
Klockan hade passerat 16.
Klev in i kupén.
Lokaliserade min plats.
Föll tungt ner och hoppades på en snabb transport med medgörliga resenärer.
Medgörliga i form av tysta och helt ointresserade av socialt nätverkande.
Hundradelen senare inser jag att damen vid min vänstra sida är allt annat än detta.
Hon fullkomligt flyger över mig med frågor.
Pratar på in och utandning och pulvriserar snabbt mitt trötta försvar.
Jag är dock inte hennes enda byte.
Mitt emot mig sitter en tjej som är 19.
Hon har fått stått ut med denna varelse i några timmar.
Stackare.
Innan hon får kliva av tvingar damen på henne ett visitkort.
Strax därefter kräver hon ett av mig.
Vet inte hur hon lyckades.
Men hon fick ett alla fall.
Sedan dess har jag inte ägnat henne en tanke.
Tills telefonen ringer idag.
Och det är hon.
Tar dock ett tag innan jag förstår vem yrvädret på andra sidan är.
Men när jag gör det är det för sent till reträtt.
Har redan bjudit in henne till dans.
Och av bara farten snurrar hon upp mig rejält.
- Är du i Sthlm något denna vecka?
- Nästan inte alls. Linköping idag. Norrköping på onsdag. Tillbaka till Linköping för övernattning på onsdag kväll och därefter spenderar jag hela torsdagen där. Kommer tillbaka innanför tullarna på kvällen. Ska slutligen besöka Telefonplan på fredagmorgon. Och därefter ska jag slutligen in på kontoret för första gången denna vecka.
- När ska du till Telefonplan?
- Vid nio.
- Hur länge ska du vara där?
- Ungefär till halv 11.
- Bra. Då kan du komma till mig sen så bjuder jag på en gratis massage!
- Va?
- Jag masserar. Du får en gratis. Om jag är bra kan du tipsa dina kompisar om mig.
- Öhhh.
- Bra då säger vi så!
Sen rabblar hon vägen i 110 knyck.
Jag fattar inget och känner att jag måste fly.
Men sitter fast i hennes klister.
Får dock ur mig.
- Sitter på tåget nu. Kan du maila info om vägbeskrivning och dylikt.
- Absolut. Det ligger som sagt bara en station från Telefonplan.
Strax därefter lägger vi på.
Jag tror knappt det är sant.
Men måste inse fakta.
Jag har blivit drabbad av en stalker.
Av rang.
Finns bara en väg ut.
Hitta på en fantastiskt bra bortförklaring och ställa in mötet.
Allt annat leder förmodligen oavkortat till både nattliga samtal och otäcka knackningar på ytterdörren.
Medan pöbeln tränar.
Januari sägs vara en vit månad.
Rena fablerna!
Istället så har det varit rus i fulla sus.
Och regn och rusk som förvandlat staden till smuts.
Det förstnämnda är dock en framgång. För vad kan vara mer underhållande än att springa in i flaskor då varenda jävel trilskas och ska vara nykter?
Nu har det dock inte varit någon dundersupning.
Förra veckan var i princip helt tom på alkohol.
Förutom några öl på måndagen.
Några fler på tisdagen.
Ett gäng glas vin och ytterliggare några öl på torsdagen.
Torsdagen förbrukning plus några GT på fredagen.
Och åter till torsdagens konsumtion på lördagen.
Status i övrigt är stabilt.
Förutom det där satans regnet då vill säga.
Usch.
Usch.
Usch.
Tragiken fick mig oavkortat att boka in en vecka i Toscana i april.
Finns således hopp om att även den månaden kommer att innehålla roligheter!
Gåshud
Borde kanske ha noterat hur fantastiskt god anklevern som serverades till förrätt på nyårsafton var.
Hade varit trevligt att skriva om hur jag mirakulöst överlevde ett riktat bakhåll med avfyrad champagnekork som strök mitt hår.
Kan dessutom inte skylla på att jag har jobbat särskilt hårt.
Däremot så har varken lust eller vilja varit tillgänglig. Och då blir det så här. På gott och ont.
Men det har väl alla fall varit trevligt för er att studera mina ludna ben och min charmanta kostym ett par dagar? Bilden försvinner dock nu. Då jag vill återgå till mitt alias Benny Bling Bling och således vara ”anonym”.
Status i övrigt: Har sett årskrönikan från vinter-os två gånger. Fantastiska bilder. Björn Ferry och hela det svenska skidlandslaget ger mig gåshud. På tal om skidlandslaget, idag 12:25 (damerna) och 14:25 (herrarna) får vi återigen bevittna The Final Climb på SVT1.