Att leva i nuet - imorgon kan det vara för sent
Hade tänkt skriva om ett roligt ämne idag
Något viktigare kom tyvärr emellan
För inte allt för länge sedan fick jag reda på att en avlägsen släkting hade fått cancer i levern. Hon har levt ett väldigt hälsosamt liv. Dricker knappt alkohol. Trivs bäst hemma hos familjen. Hur länge hon lever är osäkert. Hon är 21 år gammal.
På närliggande blogg berättades för någon vecka sedan om en person som fått en hjärntumör och avled. Han var 32 år gammal.
Fick ikväll information om att en flicka som jag känner fått sladd med bilen igår. Hon frontalkrockade med en annan. Hade som tur var änglavakt och överlevde.
Dessa händelser gör mig inte bara ledsen, det får mig dessutom att tänka på livet. Hur det levs i förhållande till hur det borde levas.
Jag lever sällan i nuet. Tankarna är istället placerade i framtiden. Den romantiska framtiden. Där kan jag göra allt. Där finns alla former av möjligheter. Jag ser mig själv ståendes på en hållplats mellan två destinationer. Ständigt på väg mot något nytt.
Efter den första kärleken, som möttes med naivt blåa ögon, har jag alltid varit restriktiv med känslor inför flickvänner och andra prospekts. Hela tiden haft en viss distans. Spelat på att alltid vara i överläge. Beteende speglas givetvis utav en rädsla för att bli sårad.
Jag har insett dessa brister.
Jag försöker bättra mig.
Det visar ett samtal som jag ringde för någon vecka sedan.
La ut mig fullständigt.
Modigt och vackert sa JJ.
Idiotiskt sa mitt inre.
Men någonstans så är det den enda vägen att gå.
För törs man inte känna livet så springer livet ifrån en.
Eller ännu värre.
Det slutar innan det ens har börjat.
visst är det fruktansvärt att det är just händelser som dessa som får en att inse? istället för att njuta eller lida, beroende på hur livet ser ut för tillfället så går de flesta omkring och drömmer om nästa år, om tio år, om jag vore si eller så, om jag gjorde det istället.
så tragiskt.
hoppas det ordnar sig för alla berörda.
och du! det är ALDRIG idiotiskt att erkänna sina känslor. om inte annat så får den personen åtminstone veta att det finns någon som tycker om honom/henne för just deras personlighet.
jag igen. som svar på ditt inlägg.
du är ju trots allt benny bling bling!
jag räknar kallt med att kunna hålla mig anonym så länge som möjligt. har dock ett taskigt pokerfejs, så vi får hoppas på att konfrontationerna uteblir.
j
Det är lite sorgligt att det krävs så drastiska saker för att inse att man måste leva. Och det blir så klyschigt att beskriva det på det här viset. Jag tror att problemet är att vi i väst försöker intellektualisera allt och lyckas. Därför drabbar döden så hårt för den är slutgiltig, kompromisslös och kan inte manipuleras med hjärnhjälp.
Vilket för oss vidare till klyschan att vi har det för bra. I alla fall så tillvida att vi aldrig lever med ond bråd död i vardagen. Döden blir aldrig en del av livet för oss och därför så totalt brutal.
Buuuu för valet av ämne på min sugiga dag. Sånt pratar man inte om, man lever och är glad för det.
Men idag är ingen vanlig dag, nej idag är ingen vanlig dag idag är ingen vanlig dag för det är Marcus födelsedag hurra hurra hurra hurra hurra!
j: Jag är specialist på att drömma om framtiden. Det ska förändras. Nu ska jag drömma om idag. För att göra detta lätt har gud bestämt sig för att slänga massor med snö på mig. Att leva i nuet verkar vara lika svårt som att hålla Benny Bling Bling anonym.
torgnysdotter: Min något tröga hjärna har aldrig tänkt på döden på det viset. Kanske för att jag aldrig tänker på döden. Den är alldeles för svår att hantera. Precis som du påpekar. Inte om, utan när, jag hamnar i en livskris ska jag konsultera dig som vägvisare. Jag betalar i Shiraz.
Gremlins: Förlåt.
Gremlo: Tack.
Jag håller med JJ... du är så fin !
Själv lever jag bara i nuet hela tiden och chansar hej villt med känslor och utspel till höger och vänster. Kanske en kombination av dig och mig
chans och struktur skulle vara lämpligt?
