svartblogg

Ibland har jag inte ett minne

Andra gånger kommer jag ihåg fragment

I morse när jag vaknade satt drömmen klistrad i minnet

Jag tillsammans med två okända befinner oss i ett av familjens torp. Det råder krig mellan två grupper av afrikaner (Mugabes män mot oppositionen). Helt plötsligt dyker en av oppositionens viktigt upp i urskogen och berättar att de ska låta ett kärnvapen explodera i vårt vardagsrum (?!). Eftersom jag sympatiserar med allt som är emot Mugabe så låter jag detta få ske. Det är väldigt bråttom och vi får endast två minuter på oss att utrymma.

(Scenskifte sker nu till före detta huset och således barndomsmiljö i Bergeforsen).

Vi löper ner mot en bäck i närheten av där jag bodde. Bomben smäller av. Vi andas in giftiga gremeljer, lyckas till slut gömma oss från luften (?!) inne i ett hus. Efter ett tag inser vi att den luft som finns att andas inne i huset också är förgiftad. Jag försöker då hålla andan medan vi fortsätter att springa ut i intet.

(Vaknar då upp eftersom jag håller andan för länge i drömmen. Lätt skärrad lyckas jag somna om igen. Då inträffar något mycket märkligt. Jag återgår till samma dröm. Fast några månader framåt i tiden.)

Vi undersöks för våra skador och vid första anblick har vi inga större men. Efter ett tag visar det sig dock att den giftiga luften som inhalerats har gett mig cancer i levern. Jag har 1½ månad kvar att leva. Den kommande tiden består av väldigt hårt leverne. Tunga droger och konstiga bilder. Säger till någon att jag lika bra kan förstora kroppen om jag ändå ska dö.

(Nu bestämmer sig mitt undermedvetna för att detta var en alldeles för tragisk dröm. Istället så sker ytterliggare ett scenskifte och jag förflyttas till Ramundberget där årsavslutning skall firas.)

Hinner endast parkera min och JJ's gamla van från Australien, Silverpilen, när en rakad dam flyger på mig. "Jag har väntat på dig. Jag vill knulla." Sedan drar hon med mig på närmsta toalett.

(Snacka om scenskifte. Ena sekunden döende. Nästa sekund full baxning med okänd RAKAD tjej.  Det sjuka är att jag kommer. I drömmen alltså. Det brukar aldrig hända. Normalt sett brukar jag alltid vakna när det roliga börjar. Men inte denna gång. Var tvungen att kontrollera i morse så att jag inte kom i verkligheten också. Det gjorde jag inte.)

Tar sedan Silverpilen ner mot vårt boende. Jag befinner mig alltså i fjällvärlden, men varje korsning blir ett blinkljus i ett slumområde i en amerikansk stad. Även fast det är rött får jag inte stanna. Risken att bli mördad är överhängande. När jag passerat sista korsningen förändras miljön till landsbygd. Det står en flicka längs vägen. Silverpilen parkeras. Vi tar en promenad. Känns bra. JJ kommer in i handlingen och säger att jag har bra flytt med damerna just nu. Jag möter detta med "Ser ut att bli en bra vår trots allt."

Vart vill jag då komma med allt detta dravel?

Jag har inte svin mycket att göra på jobbet just nu.

Och sen får jag hoppas att slutet på drömmen blir verklighet såklart!