Jag lovar att den kommer att falla del 2
Strax efter granens ankomst i mitt liv ringer min mobil.
Pappa: Har du sett granen? Visst är den fin? (stolt röst)
Jag: Jo, den är jättefin.
Pappa: Finns massor av kvalitetsgranar på våra ägor. Inte konstigt att Ingvar Kamprad valde oss som leverantör till IKEAs gran förra året. (ännu stoltare röst)
Jag: Hehe.. Inte alls konstigt. Dina granar passar dessutom säkerligen bra för IKEA. De ärju trots allt rätt stora.
Pappa: Vadå är den jag lämnade hos dig för stor? (förvånad)
Jag: Den slår i taket och upptar hela rummet. TV syns inte ens från soffan. Inte för att det gör så mycket. Men den är lite väl stor. (snäll röst för att inte verka otacksam)
Pappa: Men såga ner den ett par decimeter då! (Självklar stämma)
Jag: Hur ska jag kunna göra det?
Pappa: Det ärju bara att använda en såg. (Fortfarande självklar stämma)
Jag: Har ingen sådan.
Pappa: Va?! Har du ingen såg? Hur kan man inte ha en såg? (Allt annat än stolt stämma. Här får jag dessutom för mig att pappa tänker följande, ingen såg och han jagar inte älg. Vad har jag för son?)
Jag: Jag bor i en etta inne i stan. Vad ska jag med en såg till?
Pappa: Ja, du kan ju bland annat kapa granar med den.
Haha,
Underbart när kontraster och skillnader mellan föräldrar och barn tydliggörs så klockrent. Jag har själv haft hundratals liknande upplevelser....
Skillnaden mellan en egen företagre med fjällhotell och pokerspelande slyngel är galaxisk. Förstår därav de dilmman som garanterat uppstår, hela tiden! =)
Ja det skakas ideligen på huvuudet och muttras så snart jag visar upp mina hantverkar-skillz...
hahahahahahahasch! Janne är bäst! och manligast..
