Bosse bildoktorn - En kvinna
Merparten av mina vänner (och även jag) har likartade problem som äldre bilar. Det är inte rost jag tänker på (trots att de flesta har växt ur Sundsvalls 20-23års krogkultur för länge sedan) utan gashäng. Att detta gashäng dessutom kombineras med total avsaknad av bromsar gör att vi blir otäckt farliga i folk täta områden, där alkohol har en tendens att flöda.
Eftersom gashänget medför höga topphastigheter, som dessutom ofta varar i ett par dagar, är våran motor i behov av vård för att klara av måndagen. Denna uppgift kan inte skötas av vilken mekaniker som helst, utan det krävs djup kunskap om hur en gashängsmänniska fungerar under huven för att lyckas.
De som däremot har den egenskapen blir ovärderliga för gashängsmänniskan. Detta återspeglades senast i söndagsmorse, på ett otäckt golv, i ett otäckt Göteborg.
Dagarna innan hade signerats med sanslösa varvtider runt tält och kvarter. De som stod längs vägen och såg på föll endera pladask för detta vansinne eller så vände de ryggen till och muttrade något om en förlorad värld.
Vi som körde hann dock varken stanna och kommentera det ena eller det andra. För är det något som är viktigt när man befinner sig ute på vägen så är det att vara först i kön.
På söndagsmorgon hade dock motorhaveri inträffat för oss samtliga. Vi var så nära skroten vi kunde komma. Men där, på infarten till avrättning blev vi räddade av var sin mekaniker. Var och en med kunskapen att sakta men säkert återföra våra förlorade hästkrafter.
Trots att mekaniker är ett mansdominerat yrke, var ingen av dessa människor en man.
Benny, jag vet inte vad du har käkat (eller dryckit) men nu metaforar du iväg något så långt att jag inte riktigt vet var du landande nånstans...?
DrUckit. Solly. Trött.
Du har helt rätt. Jag skyller helt och fullt på alkoholrelaterade hallisar, hjärnspöken samt sömnbrist, detta i kombination leder till galenskap.
HAHAHAHA !!! STORA JÄTTE JIPPIE !!!
Det där var kanske det roligaste du skrivit någonsin! Mitt i min misärtisdag så vred jag mig av garv på jobbet.
Jag kom till en ganska konstig insikt i måndags. När jag låg i fosterställning i soffan från det att jag slutade jobbet till kl 24, tittandes på tv för att inte behöva tänka på min egen tragedi.
""Det konstiga är inte insikten, utan att man kommer på den när man mår som sämst""
Insikten var endast att hur trasig jag än blir efter våra turneér så kommer jag aldrig att kunna sluta med dem. Jag kommer tvinga min framtida sambo att skriva under ett kontrakt där dessa turneér måste få finnas i mitt liv ( Om hon vill )
För det är så sjukt roligt och har man ett liv så ska det faan va så roligt det kan!
Jag förstår väldigt enkelt hur vissa personer kan "bli lugnare" med åren lite tidigare än bla mig. För om det fräsigaste man upplevt är en 3 dagars i Sundsvall så är de klart som faan att man kan trappa ner vid 25.
Förstod nästan att du skulle gilla detta lilla stycke. Du är ju nämligen en av de det handlar om. Så du om någon borde ju förstå. Tror seriöst att ingen som inte varit där, där vi ibland är, förstår. Topparna är så höga att det nästan gör ont, dalarna därefter så djupa att rädslan för att ta nästa andetag skär i psyket. Just där på botten, tog samtliga av oss i lägenheten upp en telefon och ringde det numer som låg närmast hjärtat. Avsikten var att boka upp närhet och inget annat. Så starka under rusets gång men så ofantligt svaga när dess satser försvunnit.
