svartblogg

För er som inte är stamgäster

Titta bort

Detta kommer att bli ett långt inlägg

Ni lessnar säkerligen innan det är slut

Till er andra

Ni kommer garanterat att sucka både en och två gånger

Men håll ut.

Jag vill nämligen ha er åsikt

På riktigt

Ett par månader innan Svartblogg kom till liv fanns en tanke på en novell.

Låt mig förklara innan ni börjar skratta.

Tanken lät som följande

"De som läser resedagboksinläggen gillar det som skrivs. Det finns ett mervärde för andra i en resa som denna. De som aldrig har/hade chansen att förflytta sig från plats till plats under ett år vill drömma sig bort och känna sig delaktig. Skriv därför en 'bok' om vad du, JJ + andra i er närhet har varit med om. Mycket sanning, en del utsvävningar, vissa övertramp, men viktigast av allt en hel del roligheter. Dela med dig av den till bekanta och vänner. Samtidigt som du Benny får ett eget ex. Din alldeles egna historia om 365 dagar med en ryggsäck och en massa äventyr."

Jag började så smått.

Skrev ett par A4

Sen dog den gnistan

Som så många andra gnistor gör

Tanken slog mig dock igen för några veckor sedan

Skrev ytterligare några sidor

Denna gång var inte avsikten av att sprida

Utan snarare som ett sätt att finna ro och något att pyssla med

Det funkar verkligen

Jag mår bra när jag skriver

Känner mig sysselsatt

Med något jag tycker om

När tillfälle ges skrivs nog ytterliggare ett par sidor

Men till dess (om ni lovar att inte skratta) tänkte jag slänga ut kapitel 1 här.

Det skrevs ganska precis för ett år sen.

Det behandlar avresa och är därför ett av få 'sorgliga'

Nu vill jag dessutom, för en gångs skull, vara seriös.

Jag önskar feedback

Ärlig feedback

Alltså både eventuella kapningar och hyllningar

Det är alldeles tyst i bilen. Pappa sitter gömd bakom ratt och solglasögon. Vi kommer inte att se varandra igen på ett år. Tankarna rusar i mitt huvud. Tänk om något händer. Tänk om detta är sista gången vi ses. Så mycket som man vill säga. Men tyst är bra. Tyst är också ett ställningstagande. Tyst blir mitt val.

Sakta rullar vi in mot tågstationen. Väskorna lastas ur bagaget. Det är 30 meter till perrongen, men tystnaden gör att stegen känns många, väldigt många. Där på perrongen står min syster. Klumpen i halsen blir allt mer påtaglig.

Kramar om min far, tackar honom för att han alltid har ställt upp och säger för första gången att jag älskar honom. Han svarar, det går säkert bra. Varken mer eller mindre. Jag kramar min syster hårt och länge. Mitt hjärta slår fort och tungt. Tårarna rinner ner för min kind.

-         Vi ses kanske på ditt bröllop i januari, säger jag.

-         Inte kanske, vi gör det. Du måste lova att vi gör det.

-         Jag kan inte lova. Jag vill. Men kan inte.

Släpper henne och går mot tåget utan att vända mig om. Tankarna gör sig påmind. Tänk om något händer. Tänk om detta är sista gången ni ses. JJ går bredvid mig, även han med tårar i ögonen. Lägger en arm över min axel och säger, det kommer att gå bra. Vi ska ju trots allt möta världen. Du och jag Benny mot världen. Hur fel kan det gå?

Väl på tåget blir känslan mycket bättre. X2000 mot framtiden står det på sätet framför. X2000 mot min framtid tänker jag. Äntligen är jag där. På väg mot något stort. Något nytt. En resa som förhoppningsvis innebär mycket för mig som människa.

Det piper till i telefonen. Första sms:et har anlänt. Hon jag lämnade vid dörren för en halv timme sen är förstörd. Nu är det min tur att "säga", det kommer att gå bra. Tredje gången det används nu på mindre än en kvart. Känns fånigare och fånigare för varje gång. Vadå bra?! Vad fan är det som ska gå bra. Inte är det hennes och mitt förhållande i alla fall. Men det känns bra att säga så. Kan inte axla mer sorg just nu.

JJ kommer tillbaka från bistron. Två tomma glas i näven och ett snett leende på läpparna. Sträcker sig efter väskan och en halvvarm öl. Risigt märke och ovanligt kantstött. Tänkte att vi behövde lite hjälp säger JJ och spiller upp. Jag tar ett par rejäla klunkar och tittar ut på den stad jag nu lämnar. Hur hamnade jag här? Hur kommer det sig att jag har en flickvän som ligger hemma i sin säng och gråter över min avfärd. Hur kunde jag sätta mig själv i denna oerhört dumma situation. Allt såg ju så bra ut för bara ett par månader sen.

Jag vet att det inte kommer att hålla. Jag vet att det inte är hon och jag. Men det gör ändå ont. Det är trots allt svårt att se någon man bryr sig om så ledsen. Så knäckt. Så förstörd. Jag kollar på JJ, han stirrar också ut genom fönstret.

-         Hur känns det för dig då?

-         Inte alls bra säger han.

Ett konstaterande som följs av tystnad.

Jag vill ha mer än så, så jag fortsätter.

-         Varför lät vi inte bli dessa flickor, varför skulle vi leka med det förbjudna?

-         Ingen aning. Vi är och förblir svag för det som är fel.

Ytterliggare ett konstaterande som följs av ytterliggare en tystnad.

JJ - i ett nötskal.

Trots att ölen nu är helt varm slingrar den sig lättsamt ner i strupen. Tyvärr vittnar glasets botten om fara. Snart är det tomt. Jag kollar instinktivt på klockan. 11:57.

-         Jag längtar till klockan slår 12.

-         Varför då?

-         Beer oclock. Bistron öppnar. Dags att glömma och gå vidare.

-         Kunde inte sagt det bättre själv, säger JJ, släpper fönstret med blicken och små flinar.