En sucker for kollektiv
Första gången jag bodde i ett kollektiv var 2004 i Vietnam. Tänkte stanna i 3 dagar, 17 dagar och 3 omboakde flyg senare var vi tillslut tvungen att röra på oss. November, Sverige och Sundsvall var otäckt påträngande, även då.
Känslan av att bo med främmande människor är märklig. På gott och på ont. Dessa människor är främmande en väldigt kort period. Efter det utvecklas dem istället till att bara vara människor eller rent av vänner. Vilket fall som helst så njuter jag av omvandligsperioden.
Tiden i Vietnam ledde till två djupare relationer. Den ena med ett Australiensiskt medelålders par, som jag besökte ett flertal gånger under min sejour i deras rike. Den andre med en dansk flicka som jag också har hälsat på. Ingen av dessa relationer är på något vis påtvingande utan istället så har dem getts möjligheten att bara vara. (kontakt tas när kontakt behagas)
De senaste dagarna har jag återigen bott i ett kollektiv, i form av JJs studentkorridor. Den innehåller två finska flickor, tre svenska pojkar (varav en med asiatiskt påbrå) och slutligen JJ och hans närmsta granne, som även är hans flicka.
Samtliga rum är identiska. Storleken är 16 kvm. Det finns en liten toalett, men ingen dusch. Däremot så tillhandahålls en gemensam dusch i slutet av korridoren. Allrummet består av en TV, ett matbord och en soffa. Där spenderas tid i fall man vill umgås. Vill man inte det så finns möjlighet att njuta av ensamheten på rummet.
Gårdagen, som för de flesta var en dag när umgänge och närhet var ett plus, bestod av gemensam pizzaätning, filmtittningen och slutligen kladdkaksätning.
Merparten av de som bor i korridoren var med. Alla utom en trevliga människor. Samtliga bidrar med något. Även hon som går mot strömmen och endast är väldigt märklig. Det är just detta som gör jag faller. Det är just detta som gör att jag älskar tanken på bo i kollektiv, under en kortare period vill säga.
För som med allting annat dör förälskelsen även i detta fall. När den har dött tror jag även att min vilja att bo med andra dör lika snabbt.
(T minus seven days and counting)
en av mina drömmar när jag blir stor är att bo i ett kollektiv. tänk "tillsammans", dock med trimmade buskar och trosor på. man kanske skulle bo i ett stort hus, med en våning eller en del av huset för sig själv. i och för sig under ordnade former med egen ekonomi men i övrigt. så mysigt! mina barn skulle få lära sig vikten av att socialisera och total acceptans för andras egenskaper.
usch, jag växte upp med vänsterradikal mor på 70-talet. Det kan bota vem som helst. Snabbt.
Vad är det du räknar ned!?
Jag vill veta! Jag kräver det.
Har vart grymt nära en gång att bosätta mig i ett lgh kollektiv med ett gäng studenter... Jag fegade ur... När något spektakulärt krävs så fegar jag ur... Inte alltid men då iaf...
Tre punkter är färre än tusen miljarder elefanter.
Jo Flumberg. Alltid när något ska ställas på sin spets fegar du ur. Vi måste vara släkt.
j: Vi kanske ska ta och flytta ihop?
torgnysdotter: Nedräkningen är av högst hemlig karaktär. Kommer under inga omstänigheter att
skvallras om innan. På tal om något det däremot går att prata om, jag är i sthlm, igen.
Flumberg: Du skulle passa perfekt. Glida runt och vara en vitamininjektion och aldrig behöva vara ensam.
Grem: Så lika och olika.
ja men kanske det du! jag lutar åt viforsen eller alnö om vi måste bosätta oss här ikring. men gärna mer söderut om det funkar för dig.
ställer mig dock tveksam till om jag kommer tillåta några flygvärdinnor i hemmet. alphakvinnor får hålla sig borta. såvida ni inte gifter er förstås. då får jag väl tänka om.
