To be or not to be
Jag passar inte på kontor.
Jag passar inte i en och samma stad.
Jag existerar för att leva på resande fot.
Det fanns en anledning med den senaste veckans ledighet. Det fanns ett skäl till att jag tog semester nu. Jag ville se ett sthlm som bjuder på vår. Jag ville se om en omöjlig konstellation till kärlek var möjlig. Jag ville se om min kropp skrek - flytta hit. Jag ville jag ville jag ville...
Jag har fått svar på flera funderingar. Men framförallt har jag fått ännu fler frågor. Inte frågor om när och hur utan snarare om varför. Varför jag bor i Sundsvall. Varför jag jobbar på kontor. Varför jag ens försöker. Enda gången jag känner mig lugn och fri är när jag tillsammans med en väska förflyttar mig från plats till plats.
En tanke om ett sådant liv stöter genast på patrull. Patrull i form av medelklass ideal. Patrull i form av måsten som enligt rim och ranson skall genomföras. Jag är ingen rebell - därför böjer jag mig för dessa patruller.
Kvar finns då bland annat frågorna om bostadsort. Mina svar på dessa tenderar att variera dag från dag. I Sundsvall är det tryggt och jag har ett någorlunda känt ansikte. Det ger mervärde i mångt och mycket. Men samtidigt leder det till en osexig oanonymitet. I Stockholm lyser anonymiteten starkare än allt annat. Men till denna ankommer också, trots ett myller av människor, en märklig ensamhet.
Den ensamheten är inte alls lika kännbar på Söder. Där känner jag mig som hemma. Blir det Stockholm. Då blir det Söder. Det är ett krav som jag inte tänker omförhandla. Det leder osökt till nästa problem. Jag behöver 2 miljoner. Det har jag inte. Kan skaka fram ett par hundra tusen. Men that's it.
Men trots förvirring och trots svar jag inte sökte så har den senaste veckan varit lysande . Klimax i dubbel bemärkelse anlände i onsdagsnatt. Men både för och efterspel har varit sagolikt.
(T minus five days and counting)
Nu kräver jag en klimaxerad förklaring till denna eufori och den dämpade glädjen av tvång i svenssonmiljö. Please.
jag förstår EXAKT vartenda ord du skriver. förutom klimaxdelen då, där jag har inga kommentarer.
men sundsvall oanonymt värre, snarare är man kompis eller fiende med fler än man kan ana, och de vet mer om en än man gör själv,
sthlm bjuder på anonymitet, i större och mindre skalor. fantastiskt ibland, hemskt ledsamt ibland. söder regerar kommer alltid att göra, trots att min kärlek till vasastan ökar för varje gång jag är där.
se har vi det där med bekvämligheten, "måsten" och jantelagen eller hur det nu ska kunna kallas. fuck it säger jag. fuck it, packa väskan, ta med det du kommer sakna dra till ibiza och starta kollektiv.
det, det vore livet det.
"Förstår varför brudarna är lack. Har dock ingen som helst förståelse varför."
nu är det jag som inte förstår. du förstår, men ändå inte? du gör mig förvirrad:)
Grem: Sluta släng dig med massa konstiga ord. Jag fattar ingenting.
j: Skönt att höra att mina rader och känslor delas av fler. Skulle möjligheten finnas till att packa skulle jag göra det. Men mitt oerhörda behov av att leva med viss glans i form av mat och dryck gör att reskassan inte skulle räcka längre än till gnarp. Måste finna parra - måste finna cash.
Även jag har varit och fladdrat av och till i dessa tankar... men det slutar alltid med feghet.
Följt av en hejdundrandes fylla för att glömma.
Om vi håller varandra i handen kanske vi vågar?!
OM jag ens ska göra ett halvhjärtat försök så måste det innebära handhållning med dig!
