svartblogg

Som tidigare noterat befann jag mig på fik i fredagskväll.

Fiket var nästan tomt.

Därefter vandrade jag gatorna söderöver.

De var praktiskt taget tomma.

Lördag eftermiddag förgylldes av ytterliggare ett besök downtown.

Klockan var runt 15 och det var så gott som ingen där.

Lördagskväll spenderas delvis på en longboard.

Hon har två och vi gled sida vid sida i mörkret.

Trots att vi transporterades via Södra Järnvägsgatan, Dalgatan, Storgatan och slutligen Skolhusallén var vi i det närmaste helt ensamma.

På söndagsmorgon rullade jag återigen ner mot stan för att fånga dagen. Klockan var runt halv tio och det tog 25 minuter innan jag såg en levande människa.

Beställde en frukost på Barista. Fiket var tomt. Samtalade med den nyinflyttade servitrisen. Hon var förbryllad och konstaterade något som jag själv hade tänkt på ett flertal gånger de senaste dagarna, Sundsvall lever upp i en explosion av myller mellan 24 och 03 på lördagsnatt. Sen är det dött.

Strax efter halv elva kom fikets andra och tredje besökare för dagen. Ett par. De satt bredvid varandra i en evighet utan att säga ett ord. Inte helt oväntat var deras blickar tomma, man formas trots allt efter den miljö man lever i.

Nu tänker säkerligen någon rivig, "Den där Benny är en negativ neandertalare. Det händer ju massor av roliga saker i Sundsvall."

Sant. Men för att staden ska glöda krävs det evenemang, konserter och påklistrade leenden. Vart är spontaniteten? Vart är mångfalden av individer och beteenden? Stadens rutiga duk skapar ekorrhjul som man drivs in i oavsett om man vill vara resenär eller inte. Nu kanske en annan tänker, "Flytta från stan då om du avskyr den så mycket!"

Jag avskyr inte alls.

Jag älskar.

Och.

Hatar.

I samma andetag.