Storsmockan från Ljustorp
Har befunnit mig i Stenstan sedan förra måndagen. Förutom att vara uppbyggd av sten har denna idyll även en annan egenskap, närmare bestämt vattenhål. Dessa pölar drabbar de flesta i allmänhet men mina vänner i synnerhet.
För mig som numer tituleras besökare räcker det med att jag passerar Kubal så blir jag psykiskt onykter. Tar jag sedan vägen förbi centrum så är sannolikheten 1 på 1 att jag ramlar ner i ett vattenhål. De går liksom inte att undkomma.
Detta medför att staden som man är uppfödd i, endast symboliserar två saker. Fylla och ångest. Om vartannat. Eller i kombination.
Att de vänner som fortfarande bor kvar i stan tar ett steg närmare, någon form av missbruk, för varje vecka som går är inget man kan skälla på dem för. Det finns liksom inget annat än otyg att sysselsätta sig med innanför stenfasaden.
På något underligt sätt är däremot inte alla Sundsvallsbor alkade. Vad dessa har gjort för att undkomma, de listigt utplacerade vattenhålen, har jag ingen aning om. Det jag däremot kan säkerställa är att jag knappt träffat en kompis, längre än en flaskhals från ett vattenhål, de senaste tio åren.
Nu kan man fråga sig hur förståndigt det är?
Förmodligen inte särskilt.
Men det finns trots allt en anledning.
Roligheter.
Mängder av roligheter.
Två av helgens höjdare kan ni läsa på Gurk the Gamblers blogg.
En annan presenteras nedan:
Hon (som är liten och späd) sitter och samtalar med oss vid ett bord. Fram kommer en okänd kvinna, gestikulerar och häver ur sig att Hon ska sluta slå tjejer i ansiktet. Hon förklarar att detta aldrig har inträffat. Det svaret ogillas av den andra honan som går på attack. Hon reser sig då snabbt upp, bjuder på en halv höger, lyfter upp den andra tjejen för att slutligen kasta (?!) henne över ett annat bord.
Jag förespråkar inte våld överhuvudtaget. Men detta spektakel var makalöst roligt att bevittna. Att Hon dessutom numer går under benämningen Storsmockan från Ljustorp gör saken ännu festligare.
