svartblogg

Att en film tilltalar och blir ihågkommen är ingen slump.

Oftast är det sinnesstämningen som avgör resultatet.

Under merparten av våren 2006 såg jag till exempel, på grund av inre obalans, endast drama. Och gillade varje minut av det. 

Varannan måndag betydde ett besök på Videoteket. Där hyrde jag 7 filmer. Samtliga drama. Fick behålla dem i 7 dagar. 

Måndagskväll bestod av nerdragna persienner och två filmer. Tisdag var en lite mer stabil dag. Det resulterade i en film. Onsdag likaså. 

Resterande del av veckan var inte i behov av någon film, något drama. Så de tre filmer jag inte hann se lämnade jag snällt tillbaka och hyrde oftast dem istället två veckor senare. Kom till slut ut ur denna onda spiral. För ja, den var verkligen ond. 

En annan del av mitt liv har bestått att romantiska komedier. Såg knappt något annat. Love Actually blev tillslut mer förekommande än text-tv. För er som inte känner mig, det säger en hel del.

Denna period var jag varken nere eller deppig. Snarare sökande. I behov, av närhet, lycka och romantik.

Idag har jag en stadigare tillvaro. Det leder till att jag ser olika genrer vid olika sinnesstämningar. Allt för att få ut så mycket som möjligt av filmen.

Ikväll var det dags för en drama. Anledning, kände mig nere. Ett väldigt svårt beslut att fatta den kommande veckan. (återkommer nog till det vid senare inlägg) Att dessutom Hon försvann med blixten för en fylla som kommer att pågå en evighet gjorde att jag dessutom kände mig ensam. 

Sällan jag befinner mig i det stadiet, ensamheten. Normalt sätt så trivs jag alldeles utmärkt själv. Men ikväll var jag i behov och hud, närhet och en hjälpande hand.

Eftersom det inte fanns att tillgå föll istället filmvalet på en drama, Flyga Drake. Inte den bästa film jag sett. Inte ens den bästa drama som flimrat förbi mina ögon. Däremot så var den bra. Mycket bra. Släppte till och med en tår. Liten. Men den fanns där.

När filmens eftertexter rullade gick jag runt i lägenheten likt en rastlös tjackpundare och var nära ruinens brant. SMSade Flumberg och frågade hur han mådde. Han har nämligen haft 40 gradig feber i flera dagar. (Anledningen att valet föll just på honom måste ha varit för att mitt inre sökte någon som förmodligen hade det sämre än mig.) Fick först inget svar där. Ringde därför till Gurk The Gambler. Han om någon bruka bjuda på misär. Någons annans misär är, som alla vet, världens bästa medicin mot egna plågor. (Förmodligen därför JJ, som oftast lever i ett helvete, är världens bästa vän)

Gurk var dock, tyvärr, på ett rätt skapligt humör och lyckades faktiskt få mig att små le någon gång. Efter avslutat samtal med honom dök dock den verkliga räddningen upp. Flumberg hade svarat på smset. Han hade varit på sjukhuset hela dagen. De trodde att han eventuellt hade sorkfeber. Jag ringde givetvis upp honom med blixten. Han mådde under omständigheterna bra. Det gladde mig innerligt. 

Missförstå mig inte nu, men hans miserabla tillstånd, sorkfeber, fick mig på ett strålande humör. Vissa anser säkerligen att detta slutligen bevisar det de erfarat, Benny Bling Bling saknar empati för andra människor.

Tyvärr måste jag meddela er att ni har fel. Däremot så är jag i behov av känslomänniskor. Känslomänniskor som vet hur det är att befinna sig på botten ena dagen för att nästa stå högst upp på berget och vråla LYCKA.

Dessa människor hjälper både i med och motgång.

Så till er, känslomänniskor i min närhet.

Tack.

Tack som fan för att ni finns!