Redo inför fritt fall.
Har ett flertal gånger hävdat att jag har ett bra liv.
Att känna så borde kanske anses vara något positivt.
Det är det... inte alls.
Alla medgångar får mig att bli bombsäker på att det ligger ett enormt nederlag framför mina fötter. Kanske trillar jag dit redan nästa steg!
Tänkte här redovisa ett axplock av tankar som jagat mig genom livet:
•- Under min sista epok som Timråbo var jag säker på att jag skulle skadas svårt eller till och med avlida genom att köra av vägen vid Skönsbergskurvan. Vissa gånger var jag så övertygad om att mina sista sekunder i livet var komna att jag med skakande rattföring kröp genom kurvan i 50-60 km/h. (På 90 väg)
•- När jag sedan köpte lägenhet på Södermalm i Sundsvall uppkom nästa mardrömsställe, nämligen de hundra metrarna jag transporterades till fots på Bergsgatan, innan jag vek ner på Esplanaden. Denna sträcka medförde svår ångest. Ångesten uppkom genom att min hjärna berättade för mig att sannolikheten att en långtradare skulle köra över mig var en på fyra. Måndagar och tisdagar efter långa helgfyllor korrigerade hjärnan dessa odds till en på två. Till slut orkade jag inte spela med livet som insats längre och bytte således väg till och från jobbet. Efteråt har jag insett att detta förmodligen har räddat mitt liv. Flera gånger.
•- Sedan kollapsen i Queenstown är jag övertygad om att jag kommer insjukna i någon tragisk sjukdom. En av de tragiska sjukdomar som jag sökt läkarhjälp för det senaste året är skrumplever. Detta avfärdades av läkaren som rent nonsens eftersom levern inte ens befann sig där jag kände obehag. Detta anser jag fortfarande vara ren och skär lögn och kommer således bli en av anledningarna till mitt kommande förfall.
•- Sedan flytten till Stockholm har jag givetvis minskat min oro för Skönsbergskurvan och vandringen längs Bergsgatan. Det som däremot uppkommit är tunnelbaneskräck. Tunnelbaneskräck innebär inte rädsla för att transportera sig med tåget utan rädsla för att bli överkörd. Varje gång jag står själv på perrongen ser jag till att min rygg är fri så att inte någon kan få för sig att knuffa ner mig framför det ankommande tåget. Sannolikheten att detta ska ske är enligt min hjärna en på fem. Eftersom jag åker tunnelbana hela tiden har jag en fantastisk tur som lever idag.
•- Slutligen. Fästingar. Usch. Fy. Ända sedan barnsben har jag haft en oerhörd skräck för fästingar. När jag nu flyttat ner till Stockholm - fästingens hemstad - lever jag med en kronisk tanke. All den tur jag haft hittills i livet kommer att rendera i ett fästingbett som sedan leder till TBE som i sin tur leder till snabb död.
Så den som tror att mitt liv är enkelt och utan problem har helt fel. Däremot så är den lyckliga epoken som varit och som fortfarande är gällande en enda lång vandring mot en gigantisk krater. En gigantisk krater som jag kommer att ramla långt långt ner i.
Frågan jag vill komma fram till med detta är, finns det fler där ute med samma tankar som mig?
Ja, om du bara visste. Du framstår som en nybörjare i jämförelse. Några exempel.
På sjukhuset har jag blivit utskrattad flera ggr när jag spontant mitt i natten uppsökt akuten. En gång frågade dom om jag är väldigt orolig i psyket.
På motorvägen, under en svag period för 10 år sedan, körde jag ofta runt 60 av rädsla för en tvångstanke resulterande i ett tvärt rattutslag rakt ner i diket.
På väg hem från Tallinn i höstas var jag 100% säker att vi skulle krascha. Valde sista låtar och pratade med alla som ville höra (ingen ville det) om planets bristande säkerhetsdetaljer.
Att du skulle bjuda på några likartade situationer var det bankgaranti på. Glad över att jag inte är ensam.
Kom på en annan variant som gav mig knädarr senast i tisdags förra veckan.
Vi hade fest på jobbet. Stället vi befann oss på var taket (nionde våningen) av vår kontorsbyggnad. Den grupp jag stod med var placerad nära staketet med avgrunden bakom sig. Jag som har svår fobi för höga höjder var tvungen att stå 3-4 meter ifrån den grupp jag pratade med eftersom jag annars var helt övertygad om att min kropp skulle hoppa. Det är alltså inte den höga höjden i sig som jag är rädd för. Utan att kroppen ska ta ett beslut som jag inte är medveten om.
Detta kanske låter underligt. Men mina knän som skakade och min magkänsla som bjöd på illamående är klara tecken på att hela mitt inre är livrädd för vad kroppen kan tänkas hitta på.
Min rädsla för att falla ner från saker har även gjort mig utskrattad i Auckland. Där finns nämligen en väldigt hög byggnad. Jag ville verkligen upp och kolla på utsikten. Väl där uppe ångrade jag bittert mitt beslut. Tryckte min rygg mot utsiktsplattformens vägg (som var längst ifrån kanten) medan jag sakta men osäkert beskådade omgivningen. Barnen som dansade ut mot räcket och de vuxna som tog foton otäckt nära döden hade ingen som helst förståelse för mitt beteende. Istället fick jag ett flertal konstiga blickar riktade mot mig. Det är väl för fan inte mitt fel att jag var likblek i ansiktet och ville spy av dödsångest?!?!
Nybörjare i jämförelse var inte riktigt rätt beskrivning. Du är ju ändå personen som sprungit in på akuten i annat land skrikandes "i'm fucking dying over here". Eller hur?
Australien 2002 - för mig en daglig mardröm att åka t-banan över harbour bridge. Otroligt högt. Man kan tro att den åtminstone är gjuten, vilket den till viss del är. Men det är även en hel del träbalkar inblandade. Alla vet vad som händer med trä efter visst många år. Krackelering.
Plus att jag, när fönstren var öppna, flera ggr knappt kunde hindra kroppen från att slänga ut mina glasögon. En fin liten tvångstanke. Stå på andra sidan jorden helt disorienterad utan brillor.
Alnöbron är en annan bro jag inte gillar. Så om jag kör över tar jag gärna bra fart för att vara på själva bron så kort tid som möjligt. Vilket ironiskt nog antagligen kommer vara det som gör att jag omkommer på bron. Genom en krock eller att jag får sladd och far över räcket.
Sprungit?!
Jag blev buren av personen som räddade mitt liv.
Utan honom hade jag dött där på gatorna bland bergen.
Trycket över hjärtat var konstant.
Andningssvårigheterna påtagliga.
Fick svimningsanfall gång på gång.
Stapplade runt och försökte finna något att hålla i.
Som tur är var han som räddade mitt liv där och såg allt.
Han bar mig sedan som sagt på starka nordiksa armar till akuten.
Väl där har jag svårt att hålla mig upprätt vid incheckning och väser ur min sista mening.
”I got a huge pressure over my chest. I´m fucking dying!!”
Sekunden senare tar en läkare hand om mig och kan konstatera att allt är helt okej.
Jag kollar på henne med de mest tvivelaktiga ögon.
Eftersom min blick var av det mer skeptiska måttet var läkaren tvungen att ytterliggare en gång yttra sin bedömning.
Jag var helt frisk.
Helt frisk?!
Hur fan kan man vara helt frisk när man inte ens kan gå?
Panikångest förklarade läkaren och frågade hur mitt leverne sett ut den senaste tiden.
Benny! Jag skrattar högt här på tåget när jag inser att det finns fler som lider att tunnelbaneskräcken! Jag är också rädd för att bli puttad! Jag är också rädd för att dom jag tycker om ska bli det, därför håller jag likt en kolloledare mina vänner tryckta mot väggen när vi är under jord.
En annan sak!
Har du tänkt på vad vidrigt det är med broar?? Västerbron tillexempel... När man börjar gå över bron, så känner man sig så trygg eftersom de byggt höga staket. Men mitt på! Där det är så jäääääkla högt! Där är det jättelågt staket. Jag får sån svindel att jag nästan vill krypa över.
Ni är patetiska
Fröken: Skönt att höra att det är fler än mig som anser att tunnelbanan är bland det mest förskräckliga, ur ett rent - nu dör jag snart perspektiv!
Falkman: Inte patetsikta. Paranoida. Dock sannerligen miserabla.
