En stenridå runt min kropp
Människan är ett flockdjur
Det kan till och med visa sig genom mig.
Normalt sätt så har jag inget beroende av andra människor. Sällskap och inte sällskap är vilket som. I mångt och mycket. Men sannerligen inte i allt. I vissa fall och i vissa situationer är jag i ett stort behov av närhet, trygghet och definitivt hud. Men i de flesta fall gör det som sagt vilket som.
Jag har dessutom en, dålig, förmåga i att kunna stänga av känslor och kolla åt ett annat håll när det kommer till svåra saker samt relationer i min närhet. Helt oväntat lyckades inte min barriär trycka bort det jag kände när jag gick varvet runt kontoret för någon timme sedan och sa adjö.
Det var, helt oväntat, riktigt jobbigt.
Inte utåt sett.
Men över mitt bröst fanns känslan och det medkommande trycket.
Nu ligger jag i sängen och känner att mitt inbyggda skydd växer sig starkt igen. Trycket över bröstet lättar. Känslan av att vara en del av flocken försvinner. Mitt normala jag återskapas sakta. Skönt.
Håll ut! Snart har skalet växt till sig och blivit ännu starkare! Ah.. jag avskyr när det händer något som slår upp en repa i barriären.
Det känns redan mycket bättre.
Nästa gång ska jag dock vara bättre förberedd.
Ringa en expert som dig för konsulthjälp kan nog vara att rekommendera!
