Mörkret Mona
Såg partiledardebatten igår.
Vilken hönsgård.
Fick vika mig efter en timme.
Hann emellertid konstatera ett par saker:
Göran Hägglund – för fyra år sedan var han vass i debattform. Nu fanns inte mycket av det kvar.
Maud Olofsson – har tidigare, på gott och ont, betett sig som en manisk och lätt rabiesskadad stövare. Igår fanns ingen glöd alls.
Peter Eriksson – miljöns bästa vän är sin vana trogen extremt dålig. Kan inte förstå Miljöpartiets taktik när de kastar in honom istället för Maria Wetterstrand, som både är grym i debatt och påläst.
Lars Ohly – Att det inte framgår vad kommunisten egentligen vill (lägga ner all form av privat verksamhet till förmån för en gigantisk statlig apparat som styrs av sexiga kommunpolitiker) är givetvis till hans fördel. Att han dessutom känns som en sympatisk herre gör att man gillar honom.
Jan Björklund – Uppskattar alla människor som har glögg. Jan Björklund har glögg. Det har jag också.
Fredrik Reinfeldt – Fredrik är i en klass för sig själv. Lugn. Analyserande. Självsäker.
Mona Sahlin – Vad tänkte Socialdemokraterna på när de valde henne? Hade Göran Persson varit i den position som Mona var igår hade han kört över Alliansen fullkomligt. Men Mona famlar i mörker. Utan ficklampa. Utan tändsticksask.
Även fast oppositionen har extremt slagläge inför valet så tror jag ändå att Alliansen har en liten chans att få sitta kvar. Och då endast på grund av den gigantiska klasskillnaden mellan statsministerkandidaterna Fredrik och Mona. För ärligt, vem fan vill se Mona som statsminister?
