svartblogg

Jag växte upp i ett villaområde två mil norr om Sundsvall.

Bergeforsen för att precisera.

Bullerbyn för att prata slang.

I många år mitt absoluta favorithak.

Fantastisk barndom.

Underbara vänner.

Mängder med äventyr.

Just äventyren tror jag format den person jag är idag.

Mängder med äppelträn och morotsland att plundra.

Flertalet skogar att bygga gömställen i.

Alltid närhet till älven för diverse vattenburna aktiviteter.

Och det område jag fått restriktioner om att vandra fritt i utan att behöva söka anstånd hos mamma och pappa var flertalet kvadratkilometer. Detta gjorde uppväxten fri och helt utan känsla av hotbild.

När sedan alkoholen anlände i mitt liv så fanns det oändliga möjligheter att fyllna till på platser långt ifrån de vuxnas smutskastande blickar. Och varje gång det gick överstyr så fanns det ett flertal buskage att spy ur misären i.

Udden.

Lögdosjön.

Sandbrinken.

Rockaberget.

Döskalleklippan.

För att nämna några klassiska hak för ungdomliga yvigheter.

Döskalleklippan.

Att endast skriva dess namn får hela min kropp att andas mystik.

Och detta får mig osökt att tänka på vad barn innanför tullarna sysselsätter sig med under uppväxten och vart de utvecklas från just barn till vuxen.

Så vitt jag vet så finns det inte många äppelträd att plundra på Kungsholmen. Om möjligt ännu färre morotsland.

Jag hör dessutom via arbetskollegor och andra att de knappt släpper sina barn ur sikte på grund av rädsla för att något ska hända dem. Det i sin tur tror jag gör barnen rädda. För det mesta. Och vi vet ju alla vad rädsla har för förmåga? Hat. Mobbning. Våld. För att nämna något.

Och det finns inte heller många buskage att dölja sin okunnighet om alkohol i. Att dessutom dagen efter kanske passera olycksplatsen (som kan vara vilket hörn, tillhörande ett betonghus, som helst i närområdet) och studera sin egen oduglighet gör att man med största säkerhet får sig en rejäl självförtroendeknäck. Och att ångesten blir mer påtaglig än vid fallet för oss kids från Bergeforsen.

Vad jag vill säga med detta? Att jag förmodligen kommer att lämna staden jag förälskat mig i om det blir som så att jag någon gång ska titulera mig pappa. Dock kanske inte under de första åren i barnets liv. Med därefter tar jag nog mitt pick och pack och drar mot landskap där morrötter frodas, äpplen pallas och fyllor presteras i skuggan av Döskalleklippan.