svartblogg

När ”vuxenlivet” tar steg för steg för att finna gehör, tar jag snabbt ett steg tillbaka. Och beskådar eventuella framtidsscenarion.

För att ta några exempel:

Måste det verkligen vara som så att lycka uppkommer när tjejen är på annan ort och man får gå ut med killarna?

För många verkar det faktiskt vara så. Då vissa ”lyser upp” och skrattar gott när detta inträffar.

Här vill jag vänligen men bestämt påpeka: Du pojke som tänker så. Släpp det liv du har. Tänk om. Börja om! I annan förpackning. I ett annat liv. För det du har nu. Verkar inte leverera genuint mervärde.

Möter dessutom alldeles för ofta på herrar som påpekar att de skrattar som mest, som bäst, tillsammans med oss övriga kukbärare. Vilket kanske inte är så konstigt. Men några individer tar det till och med så långt att de erkänner, att skrattet inte ens existerar i deras vardag.

Sorgligt.

Vill inte påstå att jag själv har världens vackraste liv. För det har jag inte. Men försöker alltid leva, efter min egen önskan. Min egen eld. Men tvåsamheten gör att jag ibland får kompromissa. Vilket är helt okej!

Att jag däremot i denna basala skrift hänvisat till pojkar är ingen lag. Förmodar att detsamma händer och sker på den andra sidan av könslinjen.

Men jag vill påpeka. Att den information jag uppfattar. Och ser. Ger mig tillräckligt tydliga svar.

Tvåsamhet för de flesta. Till och med för några av de bästa. Är en förlust. En ej fungerande kombination.

Men vad vet jag?

En försupen och romantiserande pojkspoling.

Som vänt och vridit på frågorna och svaren alldeles för många gånger.