svartblogg

Jag växte upp i ett villaområde två mil norr om Sundsvall.

Bergeforsen för att precisera.

Bullerbyn för att prata slang.

I många år mitt absoluta favorithak.

Fantastisk barndom.

Underbara vänner.

Mängder med äventyr.

Just äventyren tror jag format den person jag är idag.

Mängder med äppelträn och morotsland att plundra.

Flertalet skogar att bygga gömställen i.

Alltid närhet till älven för diverse vattenburna aktiviteter.

Och det område jag fått restriktioner om att vandra fritt i utan att behöva söka anstånd hos mamma och pappa var flertalet kvadratkilometer. Detta gjorde uppväxten fri och helt utan känsla av hotbild.

När sedan alkoholen anlände i mitt liv så fanns det oändliga möjligheter att fyllna till på platser långt ifrån de vuxnas smutskastande blickar. Och varje gång det gick överstyr så fanns det ett flertal buskage att spy ur misären i.

Udden.

Lögdosjön.

Sandbrinken.

Rockaberget.

Döskalleklippan.

För att nämna några klassiska hak för ungdomliga yvigheter.

Döskalleklippan.

Att endast skriva dess namn får hela min kropp att andas mystik.

Och detta får mig osökt att tänka på vad barn innanför tullarna sysselsätter sig med under uppväxten och vart de utvecklas från just barn till vuxen.

Så vitt jag vet så finns det inte många äppelträd att plundra på Kungsholmen. Om möjligt ännu färre morotsland.

Jag hör dessutom via arbetskollegor och andra att de knappt släpper sina barn ur sikte på grund av rädsla för att något ska hända dem. Det i sin tur tror jag gör barnen rädda. För det mesta. Och vi vet ju alla vad rädsla har för förmåga? Hat. Mobbning. Våld. För att nämna något.

Och det finns inte heller många buskage att dölja sin okunnighet om alkohol i. Att dessutom dagen efter kanske passera olycksplatsen (som kan vara vilket hörn, tillhörande ett betonghus, som helst i närområdet) och studera sin egen oduglighet gör att man med största säkerhet får sig en rejäl självförtroendeknäck. Och att ångesten blir mer påtaglig än vid fallet för oss kids från Bergeforsen.

Vad jag vill säga med detta? Att jag förmodligen kommer att lämna staden jag förälskat mig i om det blir som så att jag någon gång ska titulera mig pappa. Dock kanske inte under de första åren i barnets liv. Med därefter tar jag nog mitt pick och pack och drar mot landskap där morrötter frodas, äpplen pallas och fyllor presteras i skuggan av Döskalleklippan.

Jag är en idiot.

Som tar blicklösa beslut.

Uppbyggda av spontanitet och mani.

Senaste beviset på detta är dagens inköp.

En cykel.

Med bockstyre.

Billig rackare.

För i runda slängar 11 000.

Vet inte om vad som flög i mig.

Men förmodligen är allt den feta och fula hunden som sprang om mig häromdagens fel.

Då insåg jag nämligen att löpning inte är något för mig.

Har aldrig provat cykling men förhoppningsvis är det mitt kall.

Annars kan jag precis gjort världshistoriens sämsta affär.

Hela kroppen skrek, stanna i sängen en timme till, i morse.

Men löprundan skulle genomföras.

Så det fanns inte mycket att fundera på.

Vid tidigare joggingepoker i mitt liv så har utstyrseln varit mjukbyxor. Med på grund av en förmodad 30 årskris har jag införskaffat ett par supersnabba löparbyxor. Lägg därtill en undertröja och löparöverdel så förstår ni att jag ser ut som blixten själv.

Detta är dock allt annat än till min fördel då det indirekt betyder att jag pressar mig till högre farter än jag klarar av då jag inte vill bli omsprungen i en sådan dyr utstyrsel.

Efter någon kilometers transport i morse fick jag snabbt lägga mig utanför körbanan då två hundar med dess ägare hade bestämt sig för att överta hela vägen. Och det var inte som så att de rörde sig framåt. Istället stod det helt stilla, mitt i vägen, och samtalade.

Mina löpsteg utanför körbanan höll på grund av blankis oavkortat på att leda till ett depåstopp på akuten för operation av bruten lårbenshals.

Men inte brydde sig hundägarna om det. För de kan väl omöjligt tänka sig att odågan till husdjur som de är ägare till skulle kunna vara i vägen?

Mammor och barnvagnar fungerar ofta likadant. Då de anser sig värda en Autobahn och fri lejd vart än de vänder sig. Låt mig få påpeka. Ni har ingen. INGEN som helst rätt till detta.

Men nu åter till löprundan.

Var på rejäl ånga minuten efter att jag gamblat med mitt liv pga onödig trafikstockning.

Och då händer det ofattbara.

Ser i ögonvrån att någon försöker springa om mig.

Hinner notera att han om möjligt har ännu vassare löpoutfit än mig så det känns ändå helt okej.

Tills jag får se följande.

Efter detta ess.

Finns ett koppel.

I detta koppel sitter en fet och ful hund fastsatt.

Och trots att hunden knappt springer själv utan snarare blir dragen av Von Snabb så passerar dom mig enkelt.

Kvar blir jag.

Ensam.

Oduglig.

Ful.

Fick direkt känning av kramp.

Ville genast sluta springa.

Men bet ihop tills jag kommit hem.

Men insåg att jag skulle lyssnat på min kropp.

Och stannat hemma i sängen istället.

Hade ett missat samtal från honom strax efter två i natt.

Han hade då lämnat en middag hos överheten.

Denna överhet har JJ kommit i kontakt med pga alla dessa löprundor.

Igår var han därför bjuden till dem på middag.

Det var JJ och ett gäng miljonärer.

Lägenheten där middagen gick av stapeln låg belägen vid NorrMälarstrand.

Längst upp i huset.

På blygsamma 200 kvm.

Där satt alltså JJ igår och drack sig kanon på svindyra viner.

Pratade om att han inte planerade att segla jorden runt de kommande 14 månaderna.

Med en besättning på 8 man som han skulle avlöna vid sin sida.

Det pratade däremot en av de andra middagsdeltagarna om.

Då jag såg det missade samtalet i natt förstod jag att han klivit på flaskan rejält.

Ringde därför honom i morse vid 10.

Förklarade att jag redan hade varit ute och sprungit (salt i såren).

Varit vid Vandisberget ch lämnat skräp (än mer dåligt samvete åt en trasslig bakissjäl).

Slutligen sa jag att jag skulle komma och hämta upp honom om 15 minuter för en liten utflykt. JJ hade då inget annat val än att svara ja. För ett nej hade betytt att han legat kvar i lägenheten bakis och sliten medan jag tog tag i dagen i en jävla fart. JJ han dock få ur sig att han skulle stänka i sig en öl på den kvart som återstod innan jag skulle hämta upp honom.

När vi närmade oss Kungens Kurva frågade jag honom om han förstod vart vi var på väg.

Det gjorde han inte.

När IKEA kom på tal bröt karln nästan ihop.

När vi nästan var klar med mina måsten ringde hans telefon.

Den andre rösten frågade vad han gjorde.

Är på IKEA, Benny lyckades lura mig fullständigt. (stor suck)

Nu sitter dock JJ i min soffa.

I sin hand finns ett glas rött.

Han ska dessutom snart få sig en bit stek.

Då jag känner att jag behöver vara snäll efter IKEA äventyret.

Har haft ett flertal uppslag de senaste veckorna. Men inte funnit tid, eller snarare lust, att notera dessa. Skulle exempelvis kunna använda de kommande raderna för att skriva om merparten av Sveriges befolkning blicklöshet.

Men vill inte verka dryg och negativ.

Så jag nöjer mig med att citera Torgynsdotters Twitterinlägg:

”Kollar nyheterna – Libyen, Japan, utvisning av barn. Kollar bloggar och Facebook – ett JÄVLA gnäll på vädret i Sverige.”

Men nu till mitt banala liv.

Eller snarare JJ – den idioten.

Funderar på att avveckla honom som kompis.

Då han har utvecklats i helt fel riktning.

Han är som tur är fortfarande en törstig svamp.

Som senast igår sa följande:

-       Fan. Man börjar bli helgalkis. Nervös och skakis när man inte får dricka. Tror jag har blivit inspirerad av Barre Berrha för mycket.

Att JJ är en törstig svamp är hedrande för mig. Då jag kan ringa honom om jag känner mig smutsig för att snabbt inse att han är ännu smutsigare.

Ett bra exempel på hur man kan använda sig av JJ inträffade för ett par år sedan.

Jag hade varit djupt nere i flaskan ett par dagar.

Ångesten som ramlade på när trolldrycken dunstat bort var gigantisk.

Nära tårar och akutpsyk.

Fanns bara en väg ut.

Ringde JJ.

Frågade hur han hade det.

Kom inte ihåg exakt vad han sa.

Men det var fullständigt förfärligt.

Kan ha varit den gången han hade uppsökt domkyrkan i Uppsala för att be gud om förlåtelse. JJ lovade dessutom bättring som människa om gud bara räddade honom från HIV:en.

Helt plötsligt kändes min tillvaro helt okej.

Och det är det som är det fina i en jargong likt ovan.

Man använder varandras misär för att först och främst förstå att man inte är ensam och därefter höja upp sig igen genom att inse att man kanske inte har det sämst.

Därför är den senaste tidens utveckling oroväckande.

Den började för någon månad sedan.

Då JJ började springa 20 – 25 minuter på morgonen innan han går till jobbet.

Därefter har hans duktighet ökat lavinartat.

Nu springer karljäveln runt 7 kilometer.

Varje morgon.

Jag som inte har funnit tid i vardagen för att träna de senaste månaderna kände mig genast oerhört smutsig. Fanns tillslut inget annat att göra än att börja springa själv. För han kan knappast tro att han ska få stå där på toppen själv.

Så de två senaste dagarna har därför börjat med joggingrundor. Den första igår med blodsmak i munnen. Den andra idag med mycket lättare steg trots att träningsvärk gjorde sig påmind till en början. Och som det känns nu kommer jag fortsätta att springa tills JJ kommer på bättre tankar och fokuserar på det han är skapt för.

Full fylla & växande midjemått.

Många hade väntat länge.

Salen var därför full av journalister.

In på scenen klev så småningom en herre med en dam vid sin sida.

Hans läppar rörde sig och jag kunde förstå via dem att han presenterade sig såsom Håkan Juholt. Men det enda jag såg var Josef Stalin. Josef Stalin.

När jag sedan lyckas förträngt tanken på att Josef Stalin kan bli en kommande statsminister i Sverige så lyssnade jag på vad karln hade att säga.

Första iakttagelse – Han körde över damen (Carin Jämtin) vid sin sida så fort han fick chansen. En kvinnokrossare. Alltså att likställa med GrisGöran på den punkten.

I övrigt verkade han vara en trevlig pojk.

Kunde dock urskilja lite vänsterkommunism mellan raderna.

Det visade sig sedan stämma om man får tro kvällspressen.

Då de hävdar att han tillhör sossarnas vänstra falang.

Herregud.

Trodde detta skulle bli en nystart.

För att kunna vinna kommande val.

Har denna valberedning helt missat att till och med LO förbundet numer innehåller fler medlemmar som är tjänstemän än arbetare?

Men istället så verkar vi få stifta bekantskap med en människa som kommer att prata om svenskarna som ett arbetande folk trots att det var evigheter sedan vi var det.

Till och med Aftonbladet insåg idiotin i detta val då de redan nu efter ett par timmar nedgraderad den till tredje viktigast nyhet efter ”Talibaner och svenska soldater i häftig strid.” Och därefter den sanna kioskvältaren ”Polisen kan slå till mot Big Brother.”

Solen lyser vackert utanför fönstret.

Ligger dock tyvärr och vrider mig i soffångest.

Skidåkare levererar heroiska insatser i Vasaloppet.

Jag luktar sprit och pilar mig lite i naveln.

Skidskyttarna jagar varandra och presterar stordåd

Jag har fullt upp med att finnas till.

Är en urusel människa.

En skam för min stamtavla.

Tre killar

Tre män

Samtliga med sambo.

Dialogen kom in på hur det är att leva med det motsatta könet.

Kan väl konstatera att vi tre hade olika åsikter.

Eller snarare var det jag som stack ut.

I den mening att jag hävdar med bestämdhet att den fria viljan måste få segra. Givetvis krävs det i vissa lägen kompromisser. Men överlag så tror jag det vore förödande att vika ner sin vilja för att den andre har en annan åsikt.

Tog ett exempel från samma dag.

Jag kom iväg tidigare från jobbet, som denna dag var stationerat i Nyköping.

Ringde Hon som var ledig.

- Vad gör du?

- Inget, håller på att plocka lite.

- Kanon. Städa i ordning hemma en timme sen kommer jag och hämtar dig så åker vi och fikar någonstans.

Här skrek båda killarna rakt ut. Sa du åt henne att städa? Vilken mansgris du är!

Sannerligen inte då jag i runda slängar städar mest i vårt hushåll. Och det är väl inte konstigt att be den man bor med att städa? Ingår trots allt i de dagliga sysslorna som måste genomföras.

Strax innan jag kom hem så ringer min pappa och berättar att sprintstafettsfinalen går av stapeln om 20 minuter. Både damerna och herrarna är i final. Jag som älskar att se kampen i denna sport blev alldeles till mig.

Kom in genom dörren och konstaterade snabbt att fikat fick skjutas på framtiden tills finalerna var klar. Hon ansåg att detta var en idiotisk ide. Vi skulle ju få möjlighet att åka ut i vårsolen och ta en fika. Denna fika skulle genomföras kontrade jag med. Men det var trots allt VM final i detta nu på TV så då måste fikat skjutas på framtiden. VM är trots allt bara vart annat år. Och Sverige hade chans på guld.

Kan väl säga att Hon var riktigt arg på mig i detta läge. Jag hade dock svårt att se storheten i hennes vansinne då det handlade om en förskjutning om 45 min i den tilltänkta planen. Och med tanke på att det egentligen inte alls var tänkt att jag skulle vara hemma i detta nu så såg jag det hela som att varje sekund fika som slutligen skulle genomföras var att anse som bonus.

Här protesterade de andra två pojkarna rejält. Hävdade att jag måste förstå att tjejer inte alls tänker på det viset. Att tjejer överlag aldrig tänker på vårt sätt. Istället så måste vi vika ner oss för dem i dessa situationer för att man om möjligt ska kunna leva ihop.

- Så ni hävdar att ni inte hade sett skidåkningen i detta läge, om ni hade älskat den sporten?

- Ja svarade båda två i samstämdhet.

- Sjukt svarade jag spontant.

Försökte därför förklara vad flexibilitet och spontanitet kan ge för fördelar i ett förhållande om det ges åt båda håll.

När skidtävlingen till slut var till ända så fick jag, mot viss protest, med Hon ut i bilen för avfärd mot Djurgården. Hon var i detta läge allt annat än glad. Men jag lirkade lite smått med hennes humör och efter en god macka och en kopp te på Rosendahls trädgård så log Hon lite ansträngt igen.

Väl hemma igen så föll allt så väl ut att det genomfördes diverse sexuella aktiviteter. När vi sedan låg i sängen var klockan runt halv åtta och vi funderade över vad vi skulle äta. Valet föll på en carbonara som undertecknad tänkte smida ihop.

Mitt under detta matlagande fick Hon ett sms av en vän. –Kom ut och ta några öl med mig. Hon frågade om det var OK. Givetvis säger jag. Klart du ska göra det. Slängde därför snabbt i oss maten och kvällen som var tänkt att förmodligen innehålla ett mysigt soffhäng renderade att vi spenderade den på olika håll.

Jag ser det inte som att Hon i detta läge prioriterade bort mig till förmån för en bärs med en polare. Utan att det snarare var som så att Hon spontant var mer sugen på en öl än att hänga med mig ytterligare några timmar. Hade Hon då inte valt att följa sitt inre så hade kvällen med mig i soffan inte alls blivit lika lyckad, då hennes tankar delvis hade varit på en pub någonstans i denna storstilade stad.

Så hennes beslut var inget konstigt alls. Och ingen som helst anledning för mig till varken sura miner eller djupgående konversation.

Här tar pojkarna ton ännu en gång.

Klart att du inte blev lack på det.

Du hade ju haft en kanon dag.

Skidåkning.

Fika.

Liggning.

I ett sådant läge är det sedan bara skönt att få vara själv.

Så givetvis hyllade du hennes initiativ.

Visst, jag föredrar att vara själv i vissa lägen.

Jag anser att tystnaden ibland är min bästa vän.

Men det är inte det som är poängen.

Poängen istället är att om Hon ringt mig och bokat in en fika och sedan kommit på att något som intresserar henne så in i bomben dykt upp på TV så vårt fika blivit uppskjutet en timme så hade jag inte alls tyckt det varit konstigt. Hade garanterat inte blivit arg/ledsen/sur. Så varför tycker ni att det är okej att Hon blev det?

Hon är tjej.

Hon fungerar så.

Den ena killen sa till och med att han förmodligen hade behövt bråka om en situation likt ovan en månad om han betett sig på det viset.

Helt sjukt tycker jag.

Det tyckte inte dom.

Istället så konstaterade dem följande.

Byt stil.

Vik ner dig.

Om du vill vara sambo.

Annars bli gay.

Och flytta ihop med en kille.

Han skulle förmodligen resonera som du.

Men inte en tjej.

Inte en chans.

Här blev jag nästan lite lack.

Ni kan väl inte mena att ni viker ner era egna åsikter och viljor bara för att de möjligtvis inte sammanstrålar med den ni lever med?

Jo svarar både två.

Men, la det sedan till, att de gärna skulle vilja stå där med mig på barrikaderna och strida för vår vilja. Men har insett för länge sedan att det inte är någon ide.

Vet faktiskt inte vad jag ska säga om detta.

Förmodligen har dom helt rätt.

Och jag helt fel.

Det kanske till och med är som så att detta är min stora Akilles häl?