svartblogg

Är dock inte JJ.

Eller Laleh.

Utan Björn Wahlroos.

Nordeas styrelseordförande.

Pojken är i en klass för sig.

Slänger ur sig det ena citatet efter det andra.

Nu senast då Nordeas VD fått en liten lya av sin arbetsgivare.

Att ge bort en lägenhet för drygt 22 miljoner gillade inte media.

Eller förlåt.

Detta älskade media.

Då det om något säljer lösnummer!

Hur Björn valde att kommentera frågan?

Han började med – 250 kvadrat kanske verkar mycket för en redaktör som dig?

HA!

Vilken gigantisk förolämpning.

Snacka om att distansera sig.

Helt underbart!

Han fortsätter sedan man att poängtera att han tycker att den stackars VD:n har för dåligt betalt och skulle gärna höja hans lön så inköp av inte bara en utan 6-7 lägenheter skulle vara möjligt.

Detta förmildrar inte direkt distanseringen.

Men gör den om möjligt än mer rolig.

Tror att Sverige skulle må bra av fler som honom.

Vare sig man sympatiserar eller inte med hans uttalanden.

Då han saknar politisk korrekthet.

Att blogga under berusning är inte världens bästa ide. Då det lätt blir stora ord och utsvävningar. Vilket gårdagens inlägg bevisar. Men va fan, värre saker kan ju inträffa.

Helgen i övrigt bjöd på följande:

I fredags besöktes Mariefred för middag och övernattning.

Vacker liten håla!

Får en omgående att tänka, sälj lägenheten och flytta ut på landet!

Men det får bli en senare fråga i livet att fundera kring.

Satt sedan till mig på lördag vid lunch i den blixtsnabba bilen och drog mig mot storstan igen. Hämtade upp JJ på Ringvägen vid halv 2. Han var kanon. Efterfesten hade slutat vid sex och när han sedan vaknat vid nio klev han rakt ner i flaskan igen utan att passera gå.

Planen var att besöka Öfvres Saluhall för inköp av diverse kulinariska läckerheter. Visade sig dock att stället var stängt. Vadå röd dag?

Så det blev begravningsöl på Österhof istället. Vilken å andra sidan inte heller var fy skam.

Efter depåstopp på annan matstation kom vi slutligen hem. JJ ankrade snabbt i soffan medan undertecknad gjorde sitt yttersta framför gasspisen.

Servering skedde ganska precis till Så mycket bättre. Vilket även i år är ett bra program. Men gruppen av artister är tyvärr inte lika smaskig i mina ögon. Trippeljackpot hade varit att få med Ulf Lundell. Men det är nog större chans att få alla rätt på Lotto. Sex-sju veckor i rad.

Vilket fall så måste jag ändå påpeka att gårdagens framträdande av Laleh berörde!

När ”vuxenlivet” tar steg för steg för att finna gehör, tar jag snabbt ett steg tillbaka. Och beskådar eventuella framtidsscenarion.

För att ta några exempel:

Måste det verkligen vara som så att lycka uppkommer när tjejen är på annan ort och man får gå ut med killarna?

För många verkar det faktiskt vara så. Då vissa ”lyser upp” och skrattar gott när detta inträffar.

Här vill jag vänligen men bestämt påpeka: Du pojke som tänker så. Släpp det liv du har. Tänk om. Börja om! I annan förpackning. I ett annat liv. För det du har nu. Verkar inte leverera genuint mervärde.

Möter dessutom alldeles för ofta på herrar som påpekar att de skrattar som mest, som bäst, tillsammans med oss övriga kukbärare. Vilket kanske inte är så konstigt. Men några individer tar det till och med så långt att de erkänner, att skrattet inte ens existerar i deras vardag.

Sorgligt.

Vill inte påstå att jag själv har världens vackraste liv. För det har jag inte. Men försöker alltid leva, efter min egen önskan. Min egen eld. Men tvåsamheten gör att jag ibland får kompromissa. Vilket är helt okej!

Att jag däremot i denna basala skrift hänvisat till pojkar är ingen lag. Förmodar att detsamma händer och sker på den andra sidan av könslinjen.

Men jag vill påpeka. Att den information jag uppfattar. Och ser. Ger mig tillräckligt tydliga svar.

Tvåsamhet för de flesta. Till och med för några av de bästa. Är en förlust. En ej fungerande kombination.

Men vad vet jag?

En försupen och romantiserande pojkspoling.

Som vänt och vridit på frågorna och svaren alldeles för många gånger.

De senaste inläggen behandlade en del av allt det goda som denna förträffliga stad erbjuder. Men som i allt annat som livet behandlar så finns det inget gott som inte för något ont med sig.

Har stött på en del av det onda senaste dygnet. Igår efter jobbet var jag tvungen att vandra på Drottninggatan vid 17 snåret. Drottninggatan är inte bara ett dåligt exempel på hur man bygger upp en konsumtionsstreet, det är även Stockholms värsta gata tätt följt av Götgatan. Som tur är befinner jag mig i princip aldrig på dessa avskyvärda platser.

En annan ond plåga kan vara att komma hem med bilen efter halv sju på kvällen. Parkeringarna lyser med sin frånvaro. Speciellt om någon av de stora parkeringsoaserna i din närhet har städning den kommande natten.

Med tanke på att så var fallet idag blev jag mäkta förvånad och glad när jag idag strax innan sju svängde in på Kronobergsgatan och fann en parkering direkt!

Vandrade sedan med lätta steg mot lägenheten. Väl vid dörren hittade jag dock inte nyckeln. Strax därefter viskade mitt minne: Hon ringde ju i morse efter du lämnat henne på centralen. – Jag har din nyckel. Lämnar den på Pressbyrån på tågstationen.

Det hade jag givetvis sedan länge förträngt.

Så vad göra?

Ta bilen till centralen?

Nej - finns typ ingen parkering där.

Vill dessutom inte tappa min alldeles förträffliga plats som jag nyss funnit.

Så istället får höger följa vänster mot tunnelbanan.

Efter ett 11 timmars arbetspass känns det både svårt och jobbigt.

Men något som måste göras.

För trapphussovning utan tillgång till 3 flaskor sprit är inget att förespråka.

Väl framme vid T-Centralen så vandrade jag genom något som endast kan förklaras som än värre än Drottninggatan. Nämligen passagen mellan T-Centralen och Centralen. Kan inte med ord beskriva hur mycket jag avskyr detta smutsens näste.

Men är huvudet dumt – får själen lida.

Det som däremot är glädjande är att jag nu alla fall sitter vid min LittleMac och slipper nackspärren som trapphuset med största sannolikhet hade gett mig!

Inget ont som inte för något gott med sig.