Från kungens tron till rännstenens pall - på en sekund.
Jag har dock känt mig rätt bra i fas inför tenta pluggandet som drar igång på måndag.
Hade i min fantasti rätt mycket poäng i de flesta kurser.
Låg bara halv taskigt till i ett av fyra ämnen.
Gick runt här i biblioteket med ett leende på läpparna.
Kände mig som en kung.
Tills för exakt ett litet tag sen.
Då rasar det in information om en uppsats som jag och JJ hade skrivit.
Man kunde ha 30 poäng.
Vi var ovanligt nöjda med vår insats och hade verkligen slitit vårt annars så vackra hår för att resultatet skulle bli bra. Vi trodde i vår psykos att det skulle ramla in alla fall 20-24 poäng på kontot.
Det kom 12,5.
Varken mer eller mindre.
Det gör att jag helt plötsligt ligger oerhört uselt till.
Jag står typ vid kanten till avgrunden och små kollar ner.
Mina timmar framför böckerna kommer att måsta fördubblas.
Det känns bedrövligt.
Vet inte riktigt hur jag ska bemöta detta.
Eller det vet jag.
Jag drar till student baren och halsar en sexa...... gånger fem.
Livets Ying & Yang
Det finns en bister eller rolig förklaring till allt.
Den jag sprang på idag hade bägge.
En av Aftonbladets huvudnyheter i morse var att en 22 årig kvinna hade blivit gripen i Australien.
Hon var misstänkt för två mordförsök på vittnen i en rättegång.
Misstänkt kan läsas skyldig med tanke på att hennes advokat inte ens försökte att begära att en borgens summa skulle sättas för hennes frihet.
Det något bisarra med denna kvinna är följande; Hon är en väns förra flickvän.
De reste tillsammans till Australien för två år sen.
Hon hittade en annan kärlek, dumpade min vän och stannade själv kvar.
Han åkte hem med svansen mellan benen och ett brustet hjärta.
Hon kom snabbt upp sig i societeten.
Sniffade kola, syntes på trendiga krogar och i skvallerpressen.
Tills idag.
Nu flashar hon på 11 kvm och käkar skorpor.
Vad hände då med honom?
Jo följande;
Han har hittat den riktiga kärleken och ska bli pappa i augusti.
Valet hon gjorde för två år sen finns det inte mycket att säga om.
Man gör väl så gott man kan när det kommer till att välja väg.
Det som däremot går att konstatera är att den väg man väljer kan bli oerhört olik den andre.
Pappa och lycka i jämförelse med en smutsig cell och tårar.
Det är livets Ying & Yang.
Priset för att ändra min ståndpunkt - en illusion.
Hon frågade om min framtid.
Jag berättade som det var.
Nya Zeeland i juli, vidare till USA i september.
Sen Sverige, i oktober.
Får rysningar varje gång jag tänker på det.
Sverige i oktober är en katastrof i sig.
Möta den månaden tillsammans med en ryggsäck full av ångest är allt annat än tilltalande.
Men det är en annan historia.
Hon hade sin framtid klar för sig.
Vi, hon och jag alltså, skulle resa igenom Kalifornien i 4-6 månader, med start julen 2007.
Hon ville lära sig surfa.
Jag skulle praktisera maestro och bjuda på lite tips och trix.
Tanken var givetvis fantastiskt lockande.
Var dock tvungen att avböja och förklarade för henne att min biljett bara räckte till oktober.
Jag fick genast mothugg.
Hon skulle naturligtvis övertala mig.
Genom att som hon sa "komma till din lägenhet varje dag i surfshorts, bikini och med surf rufsigt hår. Du vet sånt där struligt och härligt hår man har när man vaknar och sedan ska jag tapetsera dina väggar med bilder från Kalifornien".
Jag var förlorad redan när hon sa att hon skulle komma till min lägenhet.
När jag sedan visualiserade denna sällsamt vackra varelse i den utstyrseln var det kört.
Jag sålde mentalt allt jag hade och vips åkte jag nercabbat tillsammans med henne längs gatorna i San Fransisco.
En gammal och en ny blondin.
Hade nämligen drömt om en gammal bekant.
En blondin som jag var kär i, för lite längre än en evighet sen.
Hon gick i min klass och hade pojkvän som var 3-4 år äldre.
Vi strulade på avslutningen i nian.
Sen drog hon till England och det blev slutet på vår romans.
Drömmen var av ganska simpel karaktär.
Vi utförde diverse gymnastiska övningar, naken med varandra.
Det var oerhört bra.
När sedan verkligheten väckte mig i morse var jag mer än belåten med min bedrift.
När det nästan inte kunde bli bättre ringde telefonen.
Det var en av mina närmsta vänner från Sundsvall.
Han var ljuvligt salongsberusad och på väg hem från krogen.
Han hade varit på mitt favorit hak och ville delge sin lycka med mig.
Jag frågade vilka som var där.
De vanliga svarade han.
Det lät helt underbart.
Hade mer än gärna delat den kvällen med honom och de andra.
Jag frågade om det var några damer där.
Han svarade att det var därför han ringde.
En söt blondin hade kommit fram till honom och frågat vart jag var nu för tiden.
Han förklarade att jag var på en lång världsturné.
Det ljuvliga med denna historia är följande.
Han kände inte igen henne.
Det är oerhört märkligt.
Sundsvall är en liten stad och han känner till de flörtar jag har haft där.
Men detta var något annat.
En hemlig beundrare.
Det spelar ingen roll vem det är.
Jag är redan kär i henne.
Min nya blondin.
I'm fine!
Med nervösa och yviga rörelser stöp jag in i receptionen på "sjukhuset".
Tankarna dansade limbo med min själ.
"Ditt sista andetag som fri är taget".
"Kul att du skött ditt liv så hälsosamt, din idiot."
"Det blir grönsaker och morotsjuice de kommande 63 åren."
"Grattis!"
För att försöka förtränga denna lavinartade utdömning av mig själv, tänkte jag att det kunde vara läge att spana in en av de fyra damerna som satt där i väntrummet. Det gick under omständigheterna bra. Hon såg mig nästan när han bläddrade från sida 32 till 33 i en bedrövlig skvallerblaska.
Hur kommer det sig att dessa sorgliga tidningar blir mer intressanta än krisen i mellan östern i just vänterum? Jag har givetvis också själv suttit med en sådan i näven. Bläddrat och "läst" för att slippa möta någons blick. Jag bestämde mig för att vägra följa trenden denna gång.
Istället var jag nära att släppa följande kommentar till hon som satt brevid mig; "Tjena, ska du också hit på klamydia test?" Bara för att se hennes respons. Tråkig som man är, ändrade jag mig dock i sista sekund. Istället kom Kalle Kula som var doktor för dagen och kallade mig till hans rum.
Blodtryck testades. Strippning genomfördes till klassisk musik. Hjärtat kollades med instrument och händer. Lungorna fick sig också en släng. Sen var det dags för gammeldags gymnastik. Yvigare rörelser har jag aldrig stött på. Blev placerar på en stol och en tystnad på en evighet följe. (Säkert mer än 1 sekund) Sen sprakade vår fantastiska dialog igång.
Herr Kula - Your fine.
Jag - I'm fine?
Herr Kula - Your fine.
Jag - I'M FINE!
Ett trött hjärta.
Alltså, jag fick inte en hjärtattack.
Eller, jo det fick jag.
I drömmen.
Har varit allmänt svag och yr sen dess.
Känns inte bra. Inte alls bra.
Kändes som det var dags att ta tag i nåt för engångs skull.
Det blev ett besök hos sjukstugan här på campus.
Fick tid 3:45.
Ska göra EKG test.
Jag är rädd.
Eller snarare livrädd.
Tänk om det är nåt fel på mig.
Dåligt hjärta.
Nog för att jag visste att mitt hjärta var trött på mycket.
Men kunde aldrig tro att det var trött på att fungera.
Förhoppningsvis är det inte så heller.
Jag har helt enkelt inte tid med ett dåligt hjärta.
För mycke roligt som ska göras.
För mycke galet som ska ske.
För många måsten innan jag är klar.
För många filmer ger hjärnspöken.
Det kändes till en början rätt egendomligt.
Måndag morgon och här står jag och zippar det gudomliga.
Den tanken försvann dock lika snabbt, som en hora efter betalning, när vinet gick ut i blodet.
Helt oväntat kände jag mig nämligen som Paul Giamatti i "Sideways".
Näsan långt nere i glaset. Alvarlig blick och lätta nickningar åt kvinnan som serverar när hon klargör dofter, karaktär och annat "intressant" som man måste veta när man dricker vin på kostsam lokal.
Ska jag vara ärlig nu sähär i efterhand så kände jag nog inte den där doften av multna löv.
Hur luktar det förresten?
Men känslan av att vara Paul Giamatti, förespråka Pinot Noir och avsky Merlot, var absolut värd en vit lögn.
Nästa filmhändelse inträffade samma dag. Fast nu var klockan strax efter 10 på kvällen och jag befann mig tillsammans med min trotjänare JJ och en Gin och Tonic på en rockbar för att se live musik.
Kvinnan som sjöng var sådär mystiskt läcker som nästan bara en kvinna med vacker röst kan vara.
Där sitter jag på en barstol 5 meter bort och drömmer mig iväg.
Känslan av "High Fidelity" är total.
Att jag sedan lite svårt försöker hitta hennes blick är ju nästan löjligt.
Men kan John Cusack så kan jag.
Hur det slutade?
McDonalds, QP meny och en taxi hem.
Utan kolibri och sångfågel.
De små detaljerna gör mig vacker.
Sitter på ett fik tillsammans med ett glas rött och en flaska San Pellegrino.
Tallriken står tom, den kulinariska sandwichen har precis lämnat oss.
Fiket är beläget i en trendig och flashig stadsdel som skriker tvåsamhet.
Här sitter jag själv och läser "Liftarens guide till galaxen", som är en fantalastiskt rolig historia, och känner mig mer levande än på länge. Jag måste ju trots allt se oerhört mystisk och spännande ut med min bok och mitt glas vin.
Plötsligt känns det som de vid borden bredvid vill vara som mig.
Plötsligt är jag deras dröm.
Plötsligt är jag den vackre.
Stranden har allt och inget.
Sitter nu på en urtvättad sarong med sand mellan tårna.
Det är söndag.
Klockan är halv två.
Det kommer en grupp bestående av 10 individer, gott och blandat rent könsmässigt.
De skrattar, stojar och slår sig ner bredivd mig.
Samtidigt som jag vill vara en av dem i den där gruppen.
Den lyckliga gruppen.
Så vill jag inte ha dem så här otäckt nära.
Men det är väl just detta som man söker när man går själv till stranden en söndag för att slippa lägenhetens vakium. Trots att man är själv och vill vara själv är du en del av nåt större. Du känner samhörighet med den där lyckliga gruppen samtidigt som din Ipod spelar "Vraket" med Lisa Ekdahl.
Hennes vackra barm.
Morgonen efter jag "inte var bra för mig själv" bestod givetvis av panikångest.
Vad håller du på med?
Har du gått och blivit galen?
Frågorna var många.
Svaren få.
Var tvungen att göra något för att slå bort dessa tankar.
Detta något blev en rimstuga.
Resultatet ser ni nedan.
Hennes vackra barm.
Det har varit en lång väg att gå.
Det krävs en hel del för att förstå.
Ser dansande själar runt mitt bord.
Ovetande om kalla vindar från nord.
Beställer en Gin och Tonic och ler.
Mina ögon svartnar allt mer.
Ensam kvar med ett falskt skratt.
Bartendern visar sitt tydliga förakt.
Gömmer mig bakom rusets charm.
Vill tillbaks till hennes vackra barm.
Vägen hem känns kantig och lång.
Vill att hon spelar kärlekens sång.
Min längtan driver mig bort.
Den stund vi hade var för kort.
Alkoholen i mitt huvud bankar.
Hon tar över mina tankar.
Så vacker så fin.
Det hjälper med vin.
Gömmer mig bakom rusets charm.
Vill tillbaks till hennes vackra barm.
Skrattar lite nu när jag läser det som skrevs. Frågan man kan ställa sig är: Varför är man alltid sentimental och romantisk när man vaknar upp halv full, ensam och jävlig 07:22 med sjukt dåligt samvete?
Idag är jag inte bra för mig själv.
Känslan fanns där redan innan vi gick ut.
"Idag är jag inte bra för mig själv".
Kvällen slutade i katastrof.
Jobbigt att man kan ha så rätt ibland.
Biran var besvärligt billig.
Tomrummet oerhört påträngande.
Aggressionerna mot allt och alla, var min bästa och enda vän.
Så vad händer.
Jag lyckas att bränna de två enda broar som jag har byggt upp här.
I landet och staden upp och ner.
Den ena var likt Ölandsbron, en väldigt lång historia utan bokslut.
Hon har nämligen pojkvän och jag har försökt att bryta deras relation under en längre tid. Det såg mycket lovande ut.
Så istället för att fortsätta med bygget från grunden, raserade jag det med en förklaring för denna dam att hon och jag var ett avslutat kapitel innan det ens börjat.
Hon hade inget att erbjuda mig och jag tänkte inte stå här och vänta på henne.
Hon blev förbannad och upplyste mig om att jag var en katastrof och att jag inte kunde behandla henne på det viset.
Jag kom på mitt misstag.
Försökte dölja det med att hälla i henne drink efter drink och samtidigt be om förlåtelse.
Det fungerade, inte alls.
Hon försvann.
Nästa bro, vi kan kalla henne Emilie, som försvann har jag ingen förklaring till.
Eller snarare, jag kommer inte riktigt ihåg hur jag fick den att brinna.
Vet att jag står vid baren. Håller mig vid räcket för att inte rasa.
Hennes närmaste vän kommer fram.
Jag säger något.
Vet inte vad.
Kommer däremot ihåg hennes ansiktsuttryck.
Det var inte alls bra.
Jag har stött på Emilie efter det.
Hon kollar på mig med förakt.
Måste ha varit något oerhört dumt som min mun valde att släppa lös, till hennes vän och vapendragare.
Nästa gång jag känner att jag inte är bra för mig själv, ska jag säga till mig själv med militärisk pondus att stanna hemma.
Hoppas jag lyssnar.
En fjärrkontroll i arschlet - Man tackar!
De granskar inte mig.
De granskar böcker och sin framtid.
Vart jag är?
På ett universitets bibliotek.
Det sägs att framtidens kunskap skapas här.
Själv är jag långt ifrån skapande.
Jag lider av total koncentrationsbrist.
Letar mig in på Aftonbladet och läser Ronnie Sandahls senaste inlägg som kolumnist. Hans "krönika" handlar om en 19årig tjej och två "stureplansprofiler". Måste läsa det han skriver igen, det fastnar liksom inte.
Trots hennes gråt och hennes återkommande nej under den specifika natten anser rättsväsendet att det inte är våldtäkt och ger friande domar åt dessa pojkar. Hur skulle de kunna veta att hon inte ville? Alla vill väl ha en fjärrkontroll uppstucken i arschlet? Det måste ju vara oerhört skönt och stimulerande! Eller?! Att de sedan skickar sms till varandra, med informationen om att de inte ska berätta vad som hände natten innan för någon, visar ju också på deras totala oförstående om vad de hade gjort.
Ibland är det skönt att sitta som jag, tio tidszoner från Svedala och beskåda det som händer där hemma på håll. Nu bör jag nog återgå till mitt skapande. Det handlar ju trots allt om min framtid.
Yeah right!
Plagiat - En del av mitt liv.
En bloggare.
Var det verkligen det man ville bli när man var barn.
Bloggare.
Jag är inte helt säker.
Men kanske.
Jag skulle vilja börja denna episod av mitt liv med att be om ursäkt till Eldkvarn. Jag vet att jag har lånat ert senaste albums namn "Svart blogg" på obestämd framtid. Detta görs inte för att verka jävlig, trotsig eller lite små galen. Snarare för att jag gillar skivan skarp och att jag inte kunde hålla mig från att plagiera er briljans. Tack på förhand!
Nu ska jag fortsätta med det verkliga livet. Hoppas verkligen jag klarar av bedriften. Känns redan nu lite konstigt och osäkert att gå tillbaka.
