svartblogg

Min rasistiska läggning har fått mig på fall. Allt började med att jag dukade upp ett bord utomhus med chips och annat gott (alkohol) för diverse kunder i mitten på förra veckan. Vid min sida hade jag, förutom dessa godsaker, även en svart kråka.

Kråkan var av den charmigare sorten och satt fint och beskådade mitt arbete, med huvudet på sne, under 15 minuter. Blev till slut så förtjust i denna varelse att jag bestämde mig för att bjuda honom på ett chips. Kråkan tackade ödmjukast och visade sedan inte alls någon girighet genom att tigga mer.

Så länge var allt frid och fröjd. Strax därefter kom dock en amfetamin stinn fiskmås på besök. Det första den vita bedrövelsen hittade på var att attackera den lilla kråkan, som klarade livhanken med en hårsmån. Därefter tog storpundaren sats mot mig genom att bjuda på två inflygningar tätt över mitt huvud. Fiskmåsen kände sig rätt nöjd efter denna maktdemonstration och satte till sig på en stupränna 2 meter ovanför mig.

Hans närvaro och maniska blick på min chipsskål fick mig att agera. Tog ett par steg mot honom. Stampade i marken och avgav några mystiska ljud. Detta fick fågeln att äntligen dra sin kos.

Trodde jag. För efter att ha tagit till flykt i 50 meter vände den vita faran om och intog stridsposition med näbben först. Han närmade sig mig med en otrolig hastighet. När vi befann oss 5 meter ifrån varandra vek fågeln upp sin kropp mot mig och visade sin bakre kanon.

Innan jag hann säga "Usch" så släppte han lös en salva. Snabbt som blixten tog jag ett steg bakåt för att sedan se avföringen landa en meter framför mig. Fågel såg sig efter detta äntligen som besegrad och försvann mot horisonten.

Trots min vinst var jag rätt lack på mig själv. För hade jag varit rättvis och även gett den vita individen ett chips hade inte denna maktdemonstration gått av stapeln. Och vetskapen om att ha en arg och skamsen fiskmås efter sig hela livet kan även få den mest tappre att känna obehag.

Att hans hämnd skulle komma så snabbt som igår hade jag dock inte alls beräknat. För tror ni inte att min vita linnetröja blivit ändamålet för en gigantisk avföringssalva signerat ett satans flygfä. Bevisen är förhållandevis svaga att avsändaren var just fågeln som jag hade haft kampen med ett par dagar tidigare, men jag VET att så är fallet.

Och nu kanske någon tror att fågeln nöjde sig med detta. Onej! Strax efter hans röv signerat min tröja började jag känna mig trött, blev snorig och fick ont i halsen. Detta kulminerade under den gångna natten när jag fick kliva upp, 00:43, 01:57, 04:14, 05:55 och slutligen 07:20 när klockan ringde, för att med hjälp av verktygslåda öppna upp min helt igentäppta hals.

Kan inte göra annat än att konstatera.

Mitt rasistiska urval har gett mig fågelinfluensan.

Kul.

Det skrivs i tidningar och i bloggar.

Det snackas på kontoret med en skämtsam ton:

"Har biljetter till Michael Jacksons spelning i London. Någon som är sugen på att köpa?"

Kan väl inte påstå att hans död påverkar mig oerhört.

Men det känns trots allt konstigt.

Nästan otäckt.

För hur kan han vara död.

Borta.

Redan nu?

Han skulle ju precis göra comeback och få genomföra en avskedsfest värdig en konung!

Skiter i pedofila anklagelser eller om han gillade att knulla apor. Karln var ju sjuk så det finns liksom inte så mycket mer att säga om det.

Det som däremot finns att säga är att han var större än de flesta och bättre än de bästa när det kommer till populär musik. Minns själv när MTV hade anlänt i mitt liv. Det var någon gång runt våren 92. Stod i pojkrummet och gjorde moves till Black & White samtidigt som jag funderade på hur de lyckats med ansiktena, som kronsikt bytte form och skepnad, i videon.

Har senare insett att det inte alls är omöjligt.

Michael Jackson var tyvärr ett levande exempel på det.

Har ett flertal gånger hävdat att jag har ett bra liv.

Att känna så borde kanske anses vara något positivt.

Det är det... inte alls.

Alla medgångar får mig att bli bombsäker på att det ligger ett enormt nederlag framför mina fötter. Kanske trillar jag dit redan nästa steg!

Tänkte här redovisa ett axplock av tankar som jagat mig genom livet:

•-         Under min sista epok som Timråbo var jag säker på att jag skulle skadas svårt eller till och med avlida genom att köra av vägen vid Skönsbergskurvan. Vissa gånger var jag så övertygad om att mina sista sekunder i livet var komna att jag med skakande rattföring kröp genom kurvan i 50-60 km/h. (På 90 väg)

•-         När jag sedan köpte lägenhet på Södermalm i Sundsvall uppkom nästa mardrömsställe, nämligen de hundra metrarna jag transporterades till fots på Bergsgatan, innan jag vek ner på Esplanaden. Denna sträcka medförde svår ångest. Ångesten uppkom genom att min hjärna berättade för mig att sannolikheten att en långtradare skulle köra över mig var en på fyra. Måndagar och tisdagar efter långa helgfyllor korrigerade hjärnan dessa odds till en på två. Till slut orkade jag inte spela med livet som insats längre och bytte således väg till och från jobbet. Efteråt har jag insett att detta förmodligen har räddat mitt liv. Flera gånger.

•-         Sedan kollapsen i Queenstown är jag övertygad om att jag kommer insjukna i någon tragisk sjukdom.  En av de tragiska sjukdomar som jag sökt läkarhjälp för det senaste året är skrumplever. Detta avfärdades av läkaren som rent nonsens eftersom levern inte ens befann sig där jag kände obehag. Detta anser jag fortfarande vara ren och skär lögn och kommer således bli en av anledningarna till mitt kommande förfall.

•-         Sedan flytten till Stockholm har jag givetvis minskat min oro för Skönsbergskurvan och vandringen längs Bergsgatan. Det som däremot uppkommit är tunnelbaneskräck. Tunnelbaneskräck innebär inte rädsla för att transportera sig med tåget utan rädsla för att bli överkörd. Varje gång jag står själv på perrongen ser jag till att min rygg är fri så att inte någon kan få för sig att knuffa ner mig framför det ankommande tåget. Sannolikheten att detta ska ske är enligt min hjärna en på fem. Eftersom jag åker tunnelbana hela tiden har jag en fantastisk tur som lever idag.

•-         Slutligen. Fästingar. Usch. Fy. Ända sedan barnsben har jag haft en oerhörd skräck för fästingar. När jag nu flyttat ner till Stockholm - fästingens hemstad - lever jag med en kronisk tanke. All den tur jag haft hittills i livet kommer att rendera i ett fästingbett som sedan leder till TBE som i sin tur leder till snabb död.

Så den som tror att mitt liv är enkelt och utan problem har helt fel. Däremot så är den lyckliga epoken som varit och som fortfarande är gällande en enda lång vandring mot en gigantisk krater. En gigantisk krater som jag kommer att ramla långt långt ner i.

Frågan jag vill komma fram till med detta är, finns det fler där ute med samma tankar som mig?

Öppnade porten

Slog igång MP3:n

Dess shuffle gav hörlurarna instruktionen att leverera "Out in the Streets".

Löpsteget har aldrig känts lättare.

Efter ett par minuter var det dags för nästa låt. Att det blev ytterliggare en Springsteen är lite underligt. Men "Spirits of the night" känns å andra sidan aldrig som ett felval.

Just låttiteln fick mig osökt att tänka på gårdagens liggning. Nu var det inte bara löpsteget som kändes lätt. Livet i sig var förenat med solsken.

När jag anlände till rundans vändpunkt och stannade upp utanför Stadshuset (ovanpå muren med utsikt över Riddarfjärden) kände jag mig lyrisk. När jag sedan vände mig om, för att springa vidare, och såg kungagraven i guld som finns belägen blev jag helt övertygad. På denna plats kommer BennyBlingBling - kungen av Kungsholmen - att begravas.

Hybrisen byttes, som tur var, mot vresighet ett par hundra meter senare när textraden "cops are criminals", från nytt shuffle val, anlände i mina öron gång på gång på gång. Det var dock inte poliser mina tankar föll på utan vakter.

Försökte istället fokusera på han som löpte framför mig för att trycka bort de negativa tankarna. Såg då att han var klädd i kroppsstrumpa. Den var så tight att även fast karln inte skulle haft någon kuk så skulle den synas. Hur det var med den saken låter jag dock vara osagt då jag såg honom bakifrån.

Det som däremot syntes, eftersom han använde sig av en alldeles för kort tröja, var hans arschle. Hans enormt fula arschle. Hur kan fåntratten springa runt så? Vet han inte om att det finns risk att människor i hans omgivning kan kräkas? Hoppades därför innerligt på att nästa låt skulle vara någon hård dänga så jag kunde skrika ut min frustration.

Då väljer min kära MP3 att spela en ballad med Ryan Adams.

Famlar med fingrarna efter nyval.

Ytterliggare en lugn låt tar vid.

Vad är det för fel på den satans maskinen?!

Som tur är svänger min runda av i detta läge och jag slipper det gungande arschlet framför mig. Väl hemma vid porten tar jag de trötta stegen uppför trapporna. Kommer fram till min våning och inser att jag gått in i fel port. Svär hela vägen ner och ut genom porten.

När jag väl kylt ner min ånga i duschen börjar jag återigen småle. Vad är det för fel på mig? Ena sekunden lycklig som en lärka. Andra svårt ångandes. Skulle en läkare bedöma min psykiska hälsa skulle han nog ordinera ut piller mot manodepressiva symptom.

Jag å andra sidan tycker det är lite småcharmigt. Världen blir ju så mycket mer levande med alla toppar och dalar. Och eftersom topparna oftast lyser starkast är jag oerhört nöjd med min måndagmorgon i allmänhet och mitt liv i synnerhet.

Det fanns en bil kvar att hyra i hela 08 området.
Att den låg belägen i Norrtälje var inte att förespråka.
Men nöden har ingen lag, så Norrtälje it is!

Har ingen aning hur denna fyrhjuling ser ut eller vad det är för märke.
Men jag hoppas innerligt att det är en Volvo 240 med tonade rutor och kraftfull baslåda!

Använder programmet "Anteckningar" frekvent på jobbet.

Öppnade ett nytt ark senast i måndags.

Döpte det till 15 maj

Fortsatte att skriva på det tisdag och onsdag.

Surfade sedan in på Beatrix Vnunks blogg och insåg att det var juni.

JUNI?!

Hur fan kan det vara juni?

Vet att jag har pratat om midsommar sporadiskt.

Men inte fan trodde jag att det var redan nu!

De sporadiska planerna hade innehållit en stor och dyr båt. Vår styrman (Törstläppen) ville dock inte låna detta mångmiljonbygge eftersom konstant flaska slutligen skulle ha resulterat i sänkt skepp.

På grund av detta insåg jag imorse att de planer som tidigare var sporadiska snabbt måste omsättas i handling. Det är trots allt juni (?) och midsommar (?).

Nu någon timme senare har jag sonderat terrängen och står på första plats på väntelista för stuga i skärgården. Men det känns faktiskt inte aktuellt. Kom nämligen på att det står en tom stuga i Vargen. Enda problemet med denna tanke är att transportmedel saknas. I övrigt så vinner Vargen, trots bortaplan, med hästlängder.

Tripp med värstingbåt           vs                   Vandring på kalfjället            0 - 1

Kaptenen (Morgan)                vs                   Jack Jägare                           0 - 2

Skumpa                              vs                   Hemkört                                  0 - 3

Stekare                               vs                   Skoteråkare                            0 - 4

Fästingar                             vs                   Skoteråkare                            0 - 5

Slutresultat, som är förkrossande, visar på att fortskaffningsmedel måste finnas med blixten!

Mot slutet av min senaste långresa befann jag mig i Vegas.

Avrundade min vecka där med att köpa en plansch över staden.

Den har legat i sin rulle sedan dess.

Tyckte det var dags att ge den lite solljus.

Vandrade därför till närmsta Gallerix.

Trodde inramningen skulle kosta runt 400.

Skulle nämligen inte ha någon värsting variant.

Utan snarare en enklare lösning.

Väl i affären plockade jag fram en sådan.

Såg genast på dess blygsamma framtoning att jag gjort ett klipp.

Max 300 tänkte jag!

Frågade killen i kassan vad den kostade.

1700 var det osannolika svaret.

Blev så chockad att jag direkt svarade "Jag tar den!"

Svor sedan hela vägen hem.

Borde dock inte bli förvånad.

Det är inte första gången jag uppträder som ett butiksoffer.

Inte den sista heller för den delen.

Så det är kanske lika bra man vänjer sig.

Ska faktiskt inte ens vara lack på mitt beteende när jag tänker efter.

Det kunde ju vara så mycket värre.

Kolla bara på JJ - det sanna butiksoffret!

För att ta ett exempel bland många:

JJ vandrade utmed Uppsalas gator och strötittade i butikerna längs hans väg.

Ramlade in på ett teknikcenter.

Helt plötsligt hade han köpt en ny bärbar dator för 14 000. Han fick dessutom med sig lite krimskrams (en kondensatormic, ett miditangentbord och en del tillbehör) för 10 000.

JJ ringde mig när han precis lämnat butiken.

- Helvetes jävla skit!
- Va, svarade ja.

- Tror du inte jag lyckats med konststycket att spontanhandla för 24 000!

- Skojar du?

- Inte alls. På väg mot Handelsbanken nu för att sälja fonder så jag kan lösa ut grejorna. Blir så jävla less på mig själv. Jag är det sanna butiksoffret. Varje säljares dröm. Fan. Fan. FAN!

Nu kanske någon tror att JJ behövde allt detta.

Det gjorde han också.

För att leka med en helg.

Som JJ har uttryckt det:

- Väldigt dyr timpenning på de där grejerna.

Detta är himmelskt.

Tur att man inte har barn.

Orden är tagna från den gångna helgen. Avlossare och åsiktslämnare var undertecknad. Benny Bling Bling tillsammans med Hon, en flaska Shiraz och en bekymmerslös agenda låg nämligen placerad i ett varmt bad i en utav Royal Park Hotels sviter.

Säger inte alls att det är fel med barn.

Snarare tvärt om och jag ska förmodligen producera ett par framgent.

Däremot så är tidpunkten inte min just nu.

Finns så mycket annat jag vill göra först.

Typ leva i nuet.

Utan schema
Eller ansvar för någon annan.

Snackade med Stenbecks lillebror igår.

Han hade varit på återträff med sin gamla klass i Sundsvall.

Jag missade tyvärr min återträff med bland annat Lennart för två år sedan.
JJ vägrade gå på sin förra året.

Förstår honom.

Finns saker som gör sig bäst ogjorda.

Stenbeck junior hade bland annat träffat ett gäng damer från hans förra klass.

Den ena såg gravid ut.

Tre andra var gravid.

Den sista pratade om att bli gravid.

Stenbeck junior, som befinner sig i ett helt annat stadium av livet, visste inte vart han skulle ta vägen eller hur han skulle reagera. Var han den efterblivne som inte ens har tjej eller var flocken kvinnor han mött ett gäng som drabbats av småstadshysteri? Tyvärr fann han inte svaret på sin frågeställning. Däremot fann han i ren desperation, inte helt oväntat, århundrades flaska.

Vart vill jag då komma med all denna dynga?

Ingenstans egentligen.

Istället så ligger jag kvar i badkaret ett tag till.

Fick ett mail av Törstläppen i morse. Han var svårt sliten och frågade om intresse fanns för en AW efter jobbet. Han trodde nämligen att det var det enda som kunde rädda hans miserabla dag.

Besvarade hans mail såhär:

Var på AW igår.

Gerdas på Kungsholmen.
Rom och Cola - som sig bör.

Rött vin - för sakens skull.

Sen middag på El Diablo.

Grymt!

Tequila till varje rätt.

Ajajaj...

Svårt sargad just nu.

Ska dessutom ha en presentation för 12 rådgivare från banken inom kort.

Alltså.. hur fan ska det gå?

Mitt självförtroende är lika skakigt som en jordbävning!

Slutsats: Jag skulle säkerligen också må mycket bättre av en AW.
Men, efter måndag - storflaska, onsdag - 3 glas vin & torsdag - ALLT, är jag i stort behov av att krypa hem.

Lägga mig i soffan.

Sova.

Se film.

Sova.

Hans svar:

"Bara för den goda sakens skull så kör jag en kontringslista:

Fredag - gigantisk flaska tillsammans med Bruce S - hemma 03:10

Lördag - gigantisk dryck hela dagen, jättemånga Bloody Mary - hemma 23.20 (men höll igång från 11:55)

Söndag - Söderling, återigen 3 extra groggar utöver det som kan tyckas höra till - hemma 20:20 (jag vet - rätt tidigt)

Måndag - Vitt vin+sprite, öl, Amarone, Calvados, Mer Amarone - hemma 23.00

Tisdag - Middag på Olearys med en gammal vän Mattias - 4 coors light och en Mohito - hemma 21.00

Onsdag - NYKTER?!?!?!?

Torsdag - Giganternas flarra i Skärgården. Mitt nautiska sinne vart i rubbning. - hemma jätte sent (typ sist.)

Fredag - ögonpåsar av episkt omfång. En keps helt i plåt. Men ändock - ett leende, ett hopp, en glad prick med framtidstro och törst!

Tackar å det ödmjukaste för ordet.(punkt)"

I trean fick vi en ny musiklärare.

Hon var arg, oftast rasande.

På en av hennes lektioner skulle vi sjunga "Min kära lilla ponny".  Under denna period var jag stark motståndare till hästar och vägrade således att vara med i en löjlig hyllning till samma varelse som jag föraktade.

Musikläraren frågade mig varför jag inte sjung.

Jag svarade att jag inte gillade hästar och ville därför inte sjunga om dom.

Det fick hon att gå i taket.

En liten snorunge som mig skulle nämligen visst sjunga precis det hon ville.

Det skulle ALLA göra.

Ingen fick sticka ut.

Efter att ha skrikit (nej det är ingen överdrift, hon var sådan) åt mig i en minut eller två tvingade hon mig att sjunga låten, själv, inför hela klassen.

Inte nog med att hon körde över min åsikt, hon straffade mig dessutom.

Minns att jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna av förödmjukelse.

Hennes åsikt om att alla måste vara lika är en av orsakerna till min politiska åsikt idag.

Redan vid tidig ålder noterades det att jag hade väldigt lätt för mattematik. P4 Västernorrland ringde därför upp mig i hemmet när jag var sex eller sju och ställde ett gäng matematiska frågor som jag fick svara på.

Under hela lågstadiet blev jag stöttad av min lågstadielärare att sikta mot stjärnorna. I trean fick jag ta de ärofyllda trappstegen upp till sexans klassrum och fråga efter deras mattebok, hade nämligen redan gjort klart treans, fyrans och femmans.

Blev dessutom placerad hos en speciallärare eftersom min förmåga ansågs vara något utöver det vanliga. Denna speciallärare hade inte endast hand om mig utan även de i klassen som hade det svårt och låg efter.

När vi sedan började mellanstadiet så fick vi en ny lärare. Hon var grå i allt, så även politiskt. (Hon kan förövrigt vara ursprunget till begreppet gråsosse.)

Hon tyckte att min begåvning inte alls skulle rendera i någon extra behandling. Istället så plockade hon bort mig från specialgruppen och placerade mig i det vanliga klassrummet. Med fyrans mattebok.

Att jag redan hade gjort den hade ingen som helst betydelse.

Att sticka ut från gruppen, i positiv bemärkelse, var inte lagligt enligt henne.

Där och exakt där slutade jag att agera i mitt matematiska tänkande och blev slutligen förhållandevis medelmåttig. Alla fall i förhållande till den potential jag hade. Där och exakt där uppkom även den andra orsaken till den politiska åsikt jag har idag.

Vaknade strax innan fem av att systersonen klagade på magsmärtor. Vidarebefordrade honom till akuten och somnade om. När klockan närmade sig åtta ringde en morfinstinn systerson och förklarade att det kunde vara blindtarmen.

Ovilligt drog jag mig de 400 metrarna till sjukhuset.

Väl där möttes jag direkt utav negativ energi, en sjuk atmosfär.

Finns få ställen som är så förenat med olycka som en akutavdelning.

Dansade motsträvigt mellan sjuksängar emot rummet där han låg.

Alldeles utanför hans dörr låg en gammal gammal gumma.

En röd teckning, av torkat blod, var målad vid hennes mun.

Ett så olevande intryck kan ingen levande leverera.

Dagens första rysning vandrade stillsamt längs min kropp.

Satt mig ner bredvid systersonens säng.

Men min blick dröjde sig kvar på britsen utanför vår dörr.

Strax därefter passerade två sjukvårdare min vy.

De väckte den döda kroppen med information om att hon skulle åka hem.

Hon svarade med roslig röst att hon gärna stannade ett tag till.

Det var dock inte att tänka på enligt sjukvårdarna.

Hemtjänsten skulle ju besöka henne om 3-4 timmar.

Tänkte ett tag ställa mig upp och fråga om de två männen var seriösa. Klart att hon skulle få stanna ett par timmar till om hon så önskade. Gjorde, som vanligt, inget. Istället så fick jag svår ålderdomsnoja och lovade mig själv överdos om det andra valet var denna misär.

För varje minut som gick ville min kropp längre och längre bort från denna hemska plats. Strax efter halv tio fick jag frisedel. Vandrade med snabba steg ut från akuten. Känslan av frihet var påtagande.

Passerade hörnet på sjukhusbyggnaden.

Möttes snabbt utav nästa kalldusch.

Ovanför en smutsig dörr och ett kommunalt yttre stod texten:

"Rum för avsked"

Att släkt och vänner ska behöva se denna text och kliva in genom en sådan fasad för min skull finns inte. Någonstans.

Lastbilarna rullar fortfarande förbi utanför mitt fönster. Kan inte undgå att notera att flaggviftning är på modet. Merparten av världens flaggor har passera min vy.

Det var sannerligen ingenting som vi pysslade med på min skola.

Och jag förstår varför. En flagga säger ju ingenting.

Flest (tomma) flaskor runt halsen däremot är och förblir hårdvaluta!

Den nya lägenheten går från klarhet till klarhet.

Eller snarare från tomhet till att det ej längre ekar när man pratar.

Några underliga situationer som lätt uppkommer i en halvmöblerad lya:

När man endast har bordsben men ingen bordsskiva till köksbordet är det lätt att man placerar tekoppen där normalt sätt bordskivan borde vara.

Eftersom antennkabel, strömkabel samt TV dosa glömdes i Sundsvall har TV:n används ovanligt lite. Den enda gång den fick uppvisa en del av sin funktion (?) var när jag lätt bakis den gångna söndagen stirrade på den i 4 minuter med insikten att rutan verkligen var svart. Helt svart.

Har tidigare på denna blogg hävdat att jag ser väldigt lite på TV. Det måste har varit en ren och skär lögn. För livet utan TV är något annorlunda. Med annorlunda menar jag i detta fall en positiv förändring. Eller vad sägs om:

Nyheter på finska vs Ligga på balkongen, dricka te och spela Yatzy. 0 - 1

Testbild vs Baka Naanbröd. 1 - 1 (Satans helvetes jävla degjävel.)

Sex and the city vs Real sex in the city        1 - 2

Kort och gott en enkel vinst för livet utan TV.

Det som däremot är olidligt att vara utan är Internet.

Allt och då menar jag allt görs via nätet.

Den enda omvärldskoll jag har just nu är utsikten över Sergels Torg från mitt kontorsfönster. Där rullar lastbil efter lastbil förbi med studenter.

Studenten hemma i Sundsvall var olidlig. Den pågick med diverse olika skolor i två dagar. Här har studenterna skrikit i en veckas tid och enligt ryckte tar det minst en vecka till innan alla skolor är avklarade. En vecka till med "Boten Anna" och "Barbie girl" är mer än mitt psyke klarar av.

Som tur är regnar det.

Det får mig trots allt att le lite grann.

De goda får ofta gott med gott. Medan de onda och syndiga krälar i rännstenen. Den största anledningen till denna bisarra uppdelning är världens mest inflytelserika domare, Herr Karma.

Att inte följa denna guds lagar ger en enkel resa till ovan nämnda rännsten. Att jävlas med honom likställs med enkel resa till helvetet via elektriska stolen.

Om man däremot borstar tänderna varje morgon, ger en slant till de gatumusikanter man passerar samt ler och säger god morgon till gamla tanter så ger han backstagepass till hans älskarinna Fru Fortuna. Att få tillgång till slumpens och lyckans gudinna och hennes tjänster är för de flesta en dröm.

Startade fredagen med häng i lya på söder. Med mig i denna lägenhet fanns i runda slängar 15 personer och diverse plockmat. Efter att ha sugit i mig ett par skvättar vin så begav vi oss mot lokal.

Väl där blev det trassel med en neandertalare (läs: vakt). Har otäckt svårt med dessa människors trångsynthet. Ska dock inte gå djupare in på det här. Men kan konstatera att jag förklarade för individen i fråga att hans intelligens och den gatusten jag stod på hade något gemensamt. Gratulerade honom för detta och blev inte alls förvånad när han ville tacka mig genom att bjuda upp på boxningsmatch.

Trots att det inte blev någon fight kan även jag konstatera att mitt beteende inte var att förespråka. För att sparka på en lägre stående varelse motstrider alla regler som Herr Karma har satt upp. Han straffade mig genast genom att lura mig till Casinot för att spela 1500 på rött med bankgaranti på att jag skulle torska.

Vaknade dagen efter med insikten att jag återigen måste jobba upp min förtroende hos domaren. Vad kunde då vara bättre än att springa Stockholm Maraton i cardigan och lågskor? Det om något måste ju anses både som tillräcklig bestraffning samt att det skulle fylla på mitt karmakonto, genom att bjuda åskådare och vänner på ett gott skratt.

Vet inte varför mitt videoklipp inte går att lägga in. Så ni får gott trycka på länken här istället:

Benny Bling Bling springer Sthlm Maraton

Var helt övertygad om att bedriften ovan skulle rendera mig tillträde till Fru Fortuna igen. Ringde därför Jan Stenbeck på söndagen och bad honom spela en slant på häst nummer nio i Elitloppet. Det visade dock sig att endast åtta hästar startade.

Nu kanske någon ser detta som att inte alls fröken tur var på min sida. Ack vad fel ni har. Hon hade givetvis istället riggat loppet med endast åtta hästar eftersom att hon visste att jag skulle kasta bort pengarna genom att spela på mitt otursnummer (nio), endast för att jag själv tror att det är mitt turnummer.

Förstod genast att jag var på rätt spår. Det var därför dags att ta nästa steg. För om Stockholm Maraton gav pluspoäng så skulle nästa bedrift ge obegränsat med tur. För hur stort är det inte att besöka IKEA i 25 gradig stekande sol en söndag? Dessutom svårt bakis den första timmen? Vem var jag då godhjärtad emot när det kom till denna bedrift? Hon såklart, som var oerhört nöjd när vi var åter i lägenheten med en mängd smått och gott.

Nu kommer dock den viktiga frågan.

Hur återbetalades detta via Herr Karma och slussning till Fru Fortuna?

1. Hittade ett borttappat rikskupongshäfte, fantastiska 270 kronor i kontanter samt ett presentkort på 1000 SEK.
2. Slängde in en simpel lax på det tacksamma oddset 2.2 för Pittsburgh vinst mot Detroit den gångna natten. De 2200 de renderade i var det givetvis bankgaranti på!

Frågan jag stället mig nu är.

Hur ska jag kunna tillfredställa Herr Karma härnäst?

Funderar starkt på att ringa upp samtliga flickor jag varit risiga mot genom årens lopp. Be om ursäkt samt erbjuda kompensation i form av ett dagsverke.

Hur detta kommer att tolkas samt hur utfallet blir år svårt att precisera.