svartblogg

Har invägning varje onsdag. Senaste gången symboliserades av en självförtroendeknäck av rang då jag lyckades med konsttycket att gå upp 2 hg trots förhållandevis hög träningsbelastning. Blev därför positivt överraskad idag när jag klev in på 73,4. En nedgång med 1,4 kg. Fantastiskt!

Detta förklaras delvis av en ny och hårdare strategi där jag hakat på tre motiverande mål.

1. 100 armhävningar i rad
2. 200 situps i rad
3. 200 benböj i rad

Detta ska tydligen vara möjligt med hjälp av som längst ett sex veckors schema. De initiala test jag utförde visade dock att om allt går sin väg så kommer målet ovan att vara inom räckhåll om 3-4 veckor.

Det som däremot talar emot detta är ett flertal sorters frestelser som kan tänkas passera min vy. Gurk the Gambler, som precis har hittat sin sommarkista, redogör (på ett som vanligt roligt sätt) för diverse fällor man kan ramla ner i här.

Vet egentligen inte vart jag ska börja.

Men låt mig säga så här.

När nyheterna visar upplopp i exempelvis Palestina med stenkastning och förödelse så suckar många svenskar och säger - Jag fattar inte vad dom håller på med. Måste dom förstöra och jävlas hela tiden.. Det svensken då också säkerligen tänker är att någon stenkastning håller vi då inte på med i vårt vackra och överlägsna land.

Min uppfattning om palestinierna är precis tvärt om. Är förvånad att de inte kastar mer sten. Att de inte oftare skriker rakt ut.

När det däremot kommer till raketattacker mot civila så har jag ingen förståelse. Då det givetvis tolkas som en krigshandling av neandertalarna från grannlandet.

Men stenkastning och upplopp köper jag. Fullt ut!

De är trots allt fängslade i sitt eget land och lever i en misär som gemene man i detta underliga land saknar uppfattning om.

Det som emellertid får mig att koka fullständigt är hur vi svenskar beter oss. För trots att vi varken är belägrade eller lever i misär så kastar vi sten mot oskyldiga. Vi är dessutom så jävla fega att vi överfaller en grupp med individer som både är färre till antal och som är på besök i vårt (smutsiga) land.

Det är fan skandal.

Och som svensk skäms jag.

Har fortsatt med löpning, ökat på armhävningarna till 80 per gång och gör hårdare magövningar. Resultatet: En viktökning på 2 hg.

Detta medför en hel del problem. Bland annat ser det ut som att jag måste börja leva mer sunt, ur ett mat & dryck perspektiv. Att konsumera nyttig föda kommer inte att bli något problem. Men att inte få tillgång till trolldryck vid minsta mersmak kan bli förödande för mitt välmående.

Men jag har tyvärr inget val då jag i morse inte lyckades knäppa någon av mina rena kostymbyxor. På grund av detta sitter jag på kontoret med lite lösare chinos.

Inget fel på chinos. Men självförtroendet pulveriseras finkornigt när en byxknapp, som fungerade utmärkt för 2 månader sedan, inte går att knäppa.

Efter fredagens urladdning bjöd lördagen på ett par intressanta iakttagelser.

-         Undertecknad donerade 100 kronor på morgonkvisten till Ronald McDonald. Sjuka barn var bara en av många saker som gjorde mig svag.

-         Trots 10 – 12 bärs tände inte alla cylindrar och dagen/kvällen/natten blev en annorlunda tillställning där jag led av diverse trassliga tankar och risigt mående.

-         För att förtydliga min knopptjocka mage så gick byxknappen sönder strax efter midnatt. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

-         Lördagens absoluta höjdpunkt utspelades dock ett flertal timmar tidigare:

Vi vandrade Faluns mysiga gator på jakt efter ett fiskespö. Framför oss ser vi Lasse Berghagen. Han verkar också leta efter något. Snabbt finner han en systemkasse i en mötande människans hand. Lasse stannar vederbörande och frågar vart han kan finna bolaget och dess förföriska dryck. Lasse drar därefter med snabba steg mot den gröna skylten ett par hundra meter bort.

Vi beklagade oss över att vi inte tog möjligheten att foto oss tillsammans med denna folkkära man. Vi slickade sedan våra sår med att införskaffa diverse fiskeutrustning och satte oss på en uteservering för intag av bira.

Redan efter några klunkar anländer Lasse. Från början sätter han sig tillsammans med sin dam några bord bort. Men efter ett tag byter de strategi och vandrar mot oss i hörnet. Lasse beskådar fiskespöet och slänger ur sig:

-         Tjena grabbar. Ska ni ut och fiska ikväll.

Därefter slår de sig ned vid bordet bredvid och snackar med oss om allt och inget tills vår bira är slut. Osannolikt trevlig och öppen människa. Lasse Berghagen. Vilken stjärna!

JJ med flicka anordnade sommarfest i Falun.

Jag och Barre Berrha var inte sen att dyka upp.

Anlände fredag eftermiddag.

Satt strax därefter på en uteservering.

En grill buffé var och 9 starköl senare tog vi in en delnota.

538 kronor.

Tillsammans.

Löjligt lågt pris.

En av anledningarna var dock att de endast tog betalat för 6 öl.

Men det fråntar inte att stället får lågpris och kvalitésstämpel.

Kvalitetsstämpeln förklaras från när Barre Berrha dansat fram till baren för att beställa.

-         Två starköl och har ni cigg tar jag gärna två paket Marlboro också.

-         Vi säljer tyvärr inte cigaretter men vi kan skicka en löpare.

-         En löpare?

-         Ja, någon som kan gå och köpa cigg åt dig.

-         Oj, nehh inte behöver ni det.

-         Jo, klart vi fixar det. Det tar bara en kvart. Vart sitter du?

-         Uppe på terrassen.

-         Utmärkt. Vi levererar två paket om en kvart – tjugo minuter.

 Alltså. Vilken sjuk service. Jag var nära att omgående dricksa en arm när jag fick skåda leverans.

Pratade med TorparJan i morse.

Berättade om mina löprundor.

Han som sprungit hela sitt liv blev mäkta imponerad.

Det blev han däremot inte när han hörde anledningen.

-         74,6?! Du kan inte mena allvar? Fy fan! Själv så väger jag 63 – 64. Det gäller att vara smal så både varg och björn ser mig som ett skellett istället för en viltstek.

Han fortsatte sedan med att beklaga sig över börsen utveckling de senaste dagarna. La därefter till att demokraterna (som han kallar sossarna) hävdade att Sverige har högst arbetslöshet i Europa. Det kan väl inte stämma, frågade han mig.

Hann knappt svara innan han gick vidare i sitt resonemang. - Fast de hittar väl på allt möjligt numer för att försöka rädda det som räddas kan.

Jag frågade vad han trodde om valet.

-         Den där Mona Sahlin vill jag då under inga omständigheter ha som statsminister. Demokraterna brukar ha bra ledare. Men den där ger jag inte mycket för. Varje gång hon öppnar munnen så tappar dom väljare. Hoppas att hon pratar oavbrutet fram tills valet.

Min matchvikt brukar ligga på 67 – 70 kg.

När jag närmare mig 70 syns det direkt på kistan.

Det är en hemsk upplevelse.

Som jag tidigare påpekat så befinner jag mig just nu i en ofantlig tjockisperiod. I slutet av juli hade kistan inga som helst gränser på sin övergödning. Vägrade dock väga in mig utan tog istället tag i saken förra veckan och har löpt 6 ggr sedan dess. Känns som det redan börjat gett utslag.

Blev därför mäkta förvånad när jag nyss vägde in på 74,6.

74,6?!?!

Alltså, det är så nära knopptjock man kan komma. Nu blir det fisk och sallad till lunch och ännu hårdare träning de kommande 6 veckorna. 1 oktober ska jag gått ner 6,6 kg fett och lagt på mig 2 kg muskler och således väga 70. Allt annat är att uppfatta som ett fatalt misslyckande.

Streamade Allsång på Skansen igår.

Hade fått tips om Jakob Hellmans medverkan.

Han var precis så overklig som jag hade förutspått.

Ena sekunden levererade han stordåd.

För att i nästa sekund flacka med blicken.

Fundera kring vart han var.

Vad han gjorde där.

För att i nästa sekund återigen fasta blicken vid något.

Och ännu en gång bli ett med musiken.

Hade haft planer på att beskåda en konsert med honom nu på fredag i Eskilstuna då nostalgitrippen Forever Young går av stapeln.

Men trots att jag föddes 81 så är jag för ung för evenemangets setlist. När jag dessutom tror att en stor scen med höga förväntningar kan få Jakob att spy, vill jag hellre ha kvar drömbilden av honom i mitt huvud.

Om ni däremot vill lyssna till en legend, som varken lider av prestationsångest eller oklar verklighetsuppfattning, så lyssna på Mats Sundin som sommarpratare. Han lyckades till och med överträffa den drömbild jag hade av honom innan jag tryckte på play.

(fortsättning från Lördag)

Vaknade vid halv 8.

Mådde sagolikt dåligt.

Spydde snabbt tre gånger.

Hoppades på bättring.

Den kom inte.

Istället så var varje rörelse att likställa med livsfara. Huvudet exploderade dessutom var tredje sekund. Varje minut kändes som en evighet och när klockan passerat tio var jag om möjligt ännu sämre.

Hon som precis hade vaknat väste något i form med att hon ville ligga. Jag förstod knappt 30% av hennes ord. Sträckte mig istället efter ett glas vatten med resorb som stod placerat på nattduksbordet. Missade fatalt och slog ut innehållet över golvet.

En timme senare vandrade Hon runt i lägenheten med bestämda steg. Missnöjet var tydligt. Jag frågade lite försynt om hon möjligtvis inte var glad över att jag såg ut att överleva denna bisarra morgon. Det var hon inte. Istället så ville hon ut från lägenheten, tillsammans med min kropp.

Hon fick givetvis som hon ville.  Några timmar senare började jag bli bättre. Vid sju befann vi oss återigen i soffan. Pizza och actionrulle (From Paris with Love). Väl i sängen, några timmar senare, startade tyvärr andra vågen.

Rastlös.

Orolig.

Paranoid.

Rädd.

Sov sämre än sämst.

Finns inte en fylla i världen som är värd denna tortyr. 

Vin

Skumpa

GT

GT med skumpa

Öl

När samtliga valt att lämna för hemmets trygga vrå bestämde sig jag och JJ för att utmana vädergudarna och gå vidare. Regnet öste ner. Det blixtrade konstant. Folk sökte skydd under busskurer och tak. Jag och JJ däremot sprang mitt i regnet på ST Eriksgatan och brölade SAAAAHHHH. Tror vi försökte övervinna naturen. Men misslyckades stort och blev dyngsura istället.

Då vi insåg vårt nederlag försökte vi styra in våra kroppar på första bästa bar. Problemet var att de vakter som stod utanför precis skådat vår galenskap och ville ställa en kontrollfråga innan de ens skulle överväga att släppa in oss.

Den första vakten kollade skeptiskt på mig och fråga hur mycket jag hade druckit. Jag svarade snabbt 5 öl. Jag tror han köpte det och var villig att släppa in mig. Innan detta skedde frågade dock den andra vakten JJ vad han hade druckit. ”Jättemycket!” svarade JJ och skrattade sedan gott. Behöver väl inte klargöra att vi inte kom in.

Istället så insåg vi att det enda stället som vi skulle ha en chans på var Dovas. Dovas är tre resor värre än vad Daltoons i Sundsvall någonsin varit. Som väntat var det heller inga problem att kliva på.

Klientelet i lokalen var av likartat slag som oss. Enormt smutsiga. Vi fann oss därför snabbt som hemma och råkade därefter, som sig bör på ett sådant hak, nästan i slagsmål. Kan väl konstatera att det är svårt att diskutera med en överförfriskad människa som inte behärskar vare sig sunt förnuft eller det svenska språket. Att kinesen i baren dessutom tog individen i fråga i försvar kan inte visa på annat än att han var stammis.

Väl vid ett eget bord hängde vi kvar ett par öl innan vi bestämde oss för nästa äventyr. Biljardpalatset, mitt över gatan. För vad kan vara roligare än att gå lös med köer och jonglera med biljardbollar på jättefyllan?

Tog därför några snabba steg ( i sidled) över gatan. Helt oförklarligt så stoppade dock vakterna oss vid dörren med kommentaren – Vi såg precis att ni färdas mer i sidled än framåt. Inte en chans att ni kommer in här.

Då jag insåg att slaget om kvällen var förlorat var jag alla fall tvungen att fråga om nödproviant för att överleva natten. Men någon kebabrulle var tydligen inte vakten intresserad av att supporttera mig med.

Vandrade därför de få metrarna hem och våndades svårt över kommande söndag.

Loggade in på Facebook.

Kollade lite bilder och läste statusuppdateringar.

Det finns vissa bland mina vänner som alltid levererar.

Därefter tryckte jag oaktsamt på chatfunktionen som varit avstängd sedan den startade. Förstod inte alls vad som skulle befinna sig bakom en knapptryckning. Hela jävla världen var tydligen ”online”. Värre än att logga in på MSN. Jag började maniskt leta efter urloggningsfunktionen. De fem – sex sekunder som detta tog kändes som en evighet och jag var innerligt rädd för att någon skulle ta kontakt. Sannolikheten för detta var väl si så där 1 på 10 000. Men rädslan för att det skulle ske var som sagt påtaglig.

Nu över till något mycket trevligare. Har äntligen sett ett par filmen efter några månader med dålig frekvens.

Inledde med Snabba cash i söndags.

-         Inte nöjd. Kändes som de förutsatte att man läst boken (vilket jag gjort) och det är inte okej. Dessutom var ljudet ett skämt. Vad är det för fel på svensk film och dess ljud? Kan dock tänka mig att sträcka mitt betyg till 2,5 av 5 då jag trots allt tycker filmen håller hög sannolikhetsnivå, ur ett rent verklighetsperspektiv.

Fortsatte med Precious i tisdags.

-         Avsett mycket bättre. Filmen känns äkta och tjockisen spelar mycket bra. Ibland var jag på sådan kokning på mamman att jag ville skrika buljongtärning, eller nåt. Betyget blir 4 av 5 och får således bli ett hyr eller nedladdningstips.

Onsdagen förgylldes av Inception på bio.

-         Finns få skådespelare som garanterar att de filmer de medverkar i håller hög klass. Men Leo är en av dessa. Denna film var inget undantag. Skruvad med en touch av LSD och den får samma betyg som ovanstånde.

Igår avslutades filmveckan (så långt) med The Wolfman. Benicio Del Toro  har haft ett flertal bättre framträdanden. Och överlag så tycker jag att filmen var ganska medioker utan större spänningsgrad eller rysningseffekt. Men brukbar en sömning tisdagkväll när oktobermörkret infaller. 3 av 5.

Har slutligen fått två filmtips av en kollega.

Bad Boy Buddy och Delicatessen.

Med tanke på tipsare tror jag de kan vara mer än sevärda.

Har inte endast drivit runt i fylleslag och åkt båt på min semester. Lite fiske och älgsafari förgyllde också den lediga tiden.

Att kombinera allt från urskog, naturupplevelser till stadsliv och skärgård är facit. Utan kontraster slutar hjärtat att slå.

Därför fungerar jag utmärkt på resande fot, då en blandning av sand/stad/länder/skog är en del av vardagen. Men då längre resor inte längre känns aktuella passar Stockholm strålande. Där finns det mesta och man kan sannerligen blanda och ge!

En annan intressant epok av semestern spenderades på en båt i skärgården. Första dagen la vi till vid Lökholmen, som ligger en pisstråle från Sandhamn. För att komma in i rätt anda inför kvällens besök i Sandhamn fick vi lära oss följande discodänga:

Ett två tre

Fanta och rose.

Ett två tre

Ge mig Fanta och rose!

Ett två tre

Fanta och rose.

Ett två tre

Alla brudar är på G!

Om jag förstod det rätt så ligger DJ Mango (kommande polarprisvinnare) bakom de fantastiska raderna.

Vad får man om man korsar en törstläpp med en annan törstläpp?

Gigantisk flaska!

Så var då helgen kommen för den årliga festen som bland annat anordnas av undertecknad. De första besökarna skulle anlända på fredag kväll vid tio.

Barre Berrha var en av dessa. Innan ankomst hade han hunnit med att jobbat hela dagen samt att köra från Sundsvall från Stockholm. Detta medförde att han anlände med ett gigantiskt uppdämt flaskbehov och dessutom Stenbeck vid sin sida. Som ni förstår slutade det hela i en orgie av sprit och synd.

När lördagsmorgonen anlände och jag klev upp vid halv sju för en morgonstråle möttes jag av de två glada individerna ovan. De hade tagit det mycket genomtänkta beslutet att ge sig ut i dammen i en båt, med en keps som åra. De ropade glatt att de var i sjönöd och bad om assistans i form av rep. Detta vägrade jag givetvis bistå med. Så mycket roligare att bevittna dess frenetiska krävande med kepsen i vattnet.

Vid åtta klev jag slutligen upp. Då hade de lyckats tagit sig i land. Och där funnit ett luftgevär. Stolt som en landsfader vandrade Stenbeck, iförd kaptenshatt, med detta vid sin axel och med en 7:a whiskey i sin andra hand längs vägen. Väl framme vid oss konstaterade han att han gick högvakten.

Det han dessutom visste om var att vi skulle köra en minisvensexa med Barre Berrha. Att han trots detta inte lagt sig och sovit visar på en glädje för spriten som få innehar. Barre Berrha darrade däremot stort på läppen när han insåg att vi skulle packa in honom i en bil istället för i en sovsäck och låta honom sova ett tag.

Efter diverse skivinspelningar och återfärd till skogen för lekar, grillning och vevning bland flaskor frågade Barre Berrha mig vid halv tre på natten om det var okej om han gick och la sig. Han hade svårt att fästa blicken och kände sig allmänt förvirrad. Kan förstå kroppens signaler, den hade trots allt varit vaken i 45 timmar. Varav 29 av dessa hade förgyllts i fyllans tecken.

Chris McCandless framstår som en vekling i jämförelse.