svartblogg

Anledningen till att jag befann mig i Göteborg den gångna helgen stavas bus och roligheter. Notan för hela härligheten signerades dessutom av min arbetsgivare. Det gjorde inte saken sämre.

Tillställningar som dessa är kolossalt intressanta ur forskningssyfte. Problemställningar man kan fundera på under resans gång är exempelvis, "Hur många procent av Sveriges individer är trogna?" samt "Existerar samvetet egentligen?"

Mina resultat tenderar att generalisera över människans beteende i stort. Detta kan anses bristfälligt när resultatet inte ens går att säkerställa, statistiskt, i den koncern jag arbetar.

Helgens empiriska test påvisar att otrohet utförs både med glans och med självsäkerhet. Eftersom påföljande dag inte innebär ångest och dåligt samvete, utan istället skratt och glada kommentarer om det inträffade, borde detta betyda att samvetet hos dessa individer lyser med sin frånvaro.

Vet egentligen inte vad jag ska tycka om detta. Har själv varit otrogen, en gång. De resulterade i enorm ångest, ett kravlande efter flaskan och slutligen ett löfte till mig själv att aldrig mer utföra en sådan handling. Jag skriver de flesta löften i sand, med detta har jag hållit benhårt på, hittills.

Problemet med de två- och i vissa fall trebenta varelserna som jag spenderat helgen med är att deras beteende är återkommande. Det är nämligen inte första gången vår koncern möts på fashionabelt hotell för intag av sprit och i vissa fall säd.

Slutligen kan väl tilläggas att det inte är någon skillnad på pojke eller flicka. Alla vill synda och sedan dansa naken i lågornas sken.

Vilka slutsatser kan man då dra från denna studie.

1. Det är inte helt fel att vara singel.

2. Ska jag, mot förmodan, någon gång stadga mig, så ska det vara med någon som gjort allt. Tusen gånger. Och såldes har tröttnat på kickar från spontansex.

3. Hittar jag ingen sådan, bör det redan första natten bestämmas att det förhållande som eventuellt ska inledas kommer att vara öppet för andra att besöka. På gott.... Och på ont.

I ett myller av filmer är det svårt att välja ut de främsta. Bland miljontals filmscener är det helt omöjligt att välja ut guldkornen. Men att knäcka det omöjliga är enormt frestande. Därför kommer här plats fyra av fem bästa filmscenerna jag sett.

Det finns få saker som får det att pirra så mycket i kroppen som det okända. Det är förmodligen också skälet till att människan flyr in i filmens värld. Vissa mer än andra. Jag mer än vissa.

En av dessa okända objekt, som jag i hemlighet trippar på, är droger. Tunga droger. Det finns en mängd filmscener genom historien som romantiserar detta. En som jag osökt kommer att tänka på härstammar från Trainspotting, där känslan av att ta heroin förklaras.

Mark "Rent-boy" Renton: Take the best orgasm you've ever had... multiply it by a thousand, and you're still nowhere near it.
Allison: It beats any meat injection. It beats any fucking cock in the world.

En sådan beskrivning ger den ondskefulla djävulen på min högra axel enormt självförtroende. Det finns dock en scen som har påverkat mig ännu mer. Guden av dialoger, Quentin Tarantino, ligger bakom den och den utspelas i mästerverket Pulp Fiction.

Förspelet inleds med:

Vincent: Mind if I shoot it up here?
Lance: Hey, mi casa su casa.

Fortsätter sedan med tillagning och vacker injicering av heroinet till magiska toner. Klippet efter smyger Vincent Vega (John Travolta) fram nedcabbat genom den Kaliforniska natten. Trots att heroin är det smutsigaste giftet som finns vill jag inget hellre än att vara honom just då.

Det som däremot, som tur är, stoppar mig är rädsla, självrespekt och karaktär. Men om jag får tillgång till information om att min dödsdag kommer att anlända före ålders höst så tvekar jag inte en sekund. Utan skjuter i mig en laddning direkt. Endast på grund av den romantiska bild som scenerna ovan uppvisar.

De som påstår att film inte påverkar människan placerar jag i samma fack som religiösa fanatiker, terrorister, fackanslutna och andra kunskapsbefriade idioter.

Nyss hemkommen från jobbet
Slöar i soffan och småsurfar måsten
SVT 2 är på i bakgrunden och bjuder helt oannonserat på denna fantastiska dialog.

I ett myller av filmer är det svårt att välja ut de främsta. Bland miljontals filmscener är det helt omöjligt att välja ut guldkornen. Men att knäcka det omöjliga är enormt frestande. Därför kommer här plats fem av de bästa filmscenerna jag sett.

Känslan av att framtiden är mer vacker än nuet har alltid funnits inom mig. Gräset är grönare på andra sidan i min hjärna. Detta försöker jag kontinuerligt bearbeta. Men jag skulle trots det utan problem kunna spara en speciell vinare "för rätt tillfälle" så länge så att den tillslut blev dålig, förgången och helt utan värde.

Jag tänker inte precisera mitt val av scen djupare än att den delvis behandlar det jag beskrivit ovan. Ni som har sett filmen vet vad jag menar. Ni andra, se den. Den i föregående mening är Sideways.

I slutet intas en mycket fin vinare från 1961, som Miles (Paul Giamatti) har sparat en evighet för ett speciellt tillfälle som aldrig infinner sig, i ensamt majestät tillsammans med en hamburgare. Att den dessutom dricks ur en läskeblaskmugg med ett leende på läpparna gör hela situationen magnifik. Nuet (läs: livet) blir inte bättre än vad man gör det till.

Ibland hasar sig tiden fram

Ibland försvinner 365 dagar i en handvändning

Det senaste året har varit en blandning av en handvändning och en evighet

Det senaste året har dessutom Svartblogg varit en del av mitt liv

Det fanns en anledning till att jag startade denna blogg. Slutet av min resa skulle dokumenteras här istället för i en dagbok, där sidorna hade tagit slut. Lämnade ut min adress till en begränsad krets av människor. De visste alltså vem mannen bakom Benny Bling Bling var redan från början. Det var meningen att den informationen skulle stanna där.

Vissa krafter, i form av några av dessa individer och skvaller, har tyvärr inte helt oväntat motarbetat min vilja om anonymitet från start. Idag är inte alls Benny Bling Bling anonym. Idag vet 98 % av de som läser den här bloggen mycket väl vem jag, Marcus, är.

Helt plötsligt måste jag tänka på vad jag skriver.

Helt plötsligt måste jag, personligen, stå för de saker jag säger.

Helt plötsligt är det Marcus ord som bepryder Svartblogg istället för Bennys.

Det ser jag som ett stort problem. Nu har det emellertid varit likt ovan ett bra tag men det är ändå en av anledningarna till kommande förändringar.

Det huvudsakliga skälet är däremot mani. För allt detta bloggande är maniskt och otäckt beroendeframkallande. Likt odugliga TV-program tidigare stal min tid, stjäl nu istället bloggen detsamma av mitt liv.

Skriver till och med ibland, endast för att skriva. Ämnen som då behandlas kan exempelvis vara mitt mediokra liv. (Märkligt att ett ord som i min hjärna har en negativ klang betyder medelmåttliga - fast å andra sidan är det inte så konstigt - lagom är läskigt.) Resultaten av dessa inlägg håller så låg klass att det kan jämföras med smuts. Smuts är inget som jag vill beblandas med. Därför får det nu vara nog.

Vilka är då de kommande förändringarna?

Kommer Svartblogg att läggas ner?

Kommer jag att sluta blogga?

Svartblogg kommer att finnas kvar och jag kommer att fortsätta att blogga, dock med mindre frekvent aktivitet och med ett delvis annorlunda upplägg. Med delvis annorlunda upplägg menar jag mindre Marcus och mer annat. Ja, så är känslan nu vill säga. Vad min hjärna och min kropp förespråkar i framtiden vet jag lika lite som dem.

Trots detta måste Svartbloggs födelsedag firas på ett eller annat vis. Den önskar sig enligt egen utsago inget speciellt, men eftersom den har gett mig oerhört mycket (bland annat beröm och till och med en och annan liggning) så känner jag ett behov av att återgälda den på något vis.

Detta görs enklast genom att visa den hur de olika karaktärerna som den har behandlat ser ut i verkligheten. (Läs: Får inte jag vara anonym - får fan ingen annan vara det heller - MOHAHAHA) Eftersom jag inte har tillgång till fotografier på samtliga bjuder jag därför här på ett axplock.

Fru L med all sin glans

Herr D med Benny him self en sen afterwork 2006

Receptionisten, här i form av surfer girl

Småpojkarna Bearmountian och Hank

Måndagsflickan som försvann till Åre

Mini Sheriffen med sin äldre broder Sheriffen

Sundsvalls snyggaste granne på suddig bild från en sen natt

Flumberg goes pink

Snövit - erbjuder inte bara skumpa utan även Sundsvalls bästa bed & breakfast

JJ - efter en tredagars, att han inte dricker numer är förståligt

SysterYster och Gremlins besudlar Urkult

Miss Kolibri - in black and white

Benny och Flygvärdinnan. Fortfarande glad över att hon valde mig den där kvällen.



Vad är nu detta - har jag blivit manisk och vill visa upp mig själv mest hela tiden som en galning? Nej, istället så vill jag visa hur jag såg ut för ett par dagar sen. Förändringar har skett sedan dess.

Vad är detta för något?

Går tydligen att använda dessa ting.

Lika bra att bli munk. Efter detta får jag inte ligga ändå.

Munk kändes sådär. Hockeyfrilla är det nya!

Två kilo lättare möter jag nu sommaren.

Låt mig säga såhär. Min frisyr har varit mitt allt. Att jag helt plötsligt skulle raka mig känns overkligt. Men även det overkliga kan bli verkligt. Detta sätter mig även i en helt ny situation. Finns risk att min status som liggbar dalade från okej till sådär. Men å andra sidan. Är det frisyren det sitter i - då får det fan va!

Slutligen vill jag tillägga. Samtliga som läser denna blogg verkar vara stamgäster. Att ni använder er tid för att läsa det jag skriver får mig att må bra. Men det är snart sommar gott folk. Låt oss spendera så lite tid som möjligt bakom dessa datorer. Eller som Lundell skulle ha sagt det "Gå ut och va glad din jävel!" - Det tänker jag göra alla fall.

Vi hörs!

Min nedräkning hade ett syfte. Jag tänkte beröra ett specifikt ämne IDAG. För att göra det möjligt behövde jag bilder. Tyvärr så tillåter inte blogg.se det just nu. Servern krånglar. Återkommer så fort det är åtgärdat.

Läste nyligen ett intressant inlägg om psykiskt vs fysiskt hor. Varje gång tanken på fysiskt hor dyker upp i min hjärnbalk funderar jag på mitt egna pris.

Hur mycket skulle en man behöva slänga upp för att få sätta på mig? (Endast knullning - varken kyssar eller blåsjobb inkluderas)

Kommer alltid fram till att priset är säsongsbetonat. Eller snarare månadsbetonat. Mellan den 25 och den 4 är jag rätt dyr. Eller i förhållande till vissa i min närhet, som jag också haft denna diskussion med, är mitt pris att likställa med Fyndlagrets.

Hur som helst. Strax efter lön snackar vi om summor runt 15-50 tusen beroende på person. Från den femte och fram till den tjugonde briljerar mitt anus med röd prislapp och säljs för tio lax. Eftersom priset efter den tjugonde är lägre än Glocalnet törs jag inte beröra det med ord.

Vad jag skulle ta för att ligga med en kvinna känns inte relevant att fundera över. Men låt mig säga såhär. Slickar vem och vad som helst för en tusing!

Jag tycker inte det är konstigt. Det som däremot är underligt är att hor, trots att det är frivilligt, anses som den absolut fulaste sysselsättning som finns. Att en kropp hyrs ut för pengar under en begränsad tid är mer än vad den Svenska befolkningen klarar av att hantera.

Att merparten av denna befolkning sedan, under större delen av sina liv, inte bara hyr ut sin kropp utan även sin kunskap till summor långt under horans förändrar deras åsikt, från en objektiv synvinkel, till hyckleri.

(T minus one day and counting)

På grund av folk i min närhet har jag bevittnat två TV program de senaste dagarna. Det ena, Desperate housewives och det andra för någon dag sen i form av Sanningens ögonblick.

Jag har en nyans av förståelse för det förstnämnda, såg trots allt på program likt det i mitt tidigare liv. Med tidigare liv menar jag fram till hösten 2004. Därefter har mitt TV tittande minskat drastiskt, mest på grund av ett majarökande par från Stockholm som inte ens hade TV hemma.

När jag träffade dessa människor i Vietnam målade dem upp en fantastiskt bild (tihi) av livet utan denna apparat. Jag var inte mogen att gå så långt men lovade mig själv att dra ner avsevärt på spenderad tid framför TV program i alla fall.

(Trots detta köpte jag en ny TV för inte allt för länge sedan. Men den används nästan uteslutande för filmer och det mina vänner är något helt annat.)

Jag har haft mina återfall genom åren. Första säsongen av Prision Break är ett av dessa. Californication är ett annat. Men överlag har jag hållit mig till mitt löfte om att försöka finna ett rikare liv utan TV.

När jag bevittnade Sanningens ögonblick blev jag så oerhört glad för mitt val. Hur kan människan tillåta dyrbar tid spenderas tillsammans med fullständig skit? Jag ångrar mig redan bittert att jag lät Pontus Gårdinger stjäla 6 minuter av mitt liv. Han kommer inte få den chansen igen. Det kan jag lova.

(T minus two days and counting)      

Ryggraden sa att det skulle se tragiskt ut. Men inte ens min ryggrad hade en sådan deprimerande prognos som resultatet visade sig vara.

Att vara på turné kostar. Att vara på turné i Svedala är svindyrt. Har vägrat alla former av kontoutdrag de senaste åtta dagarna. Anledning: Ville inte störa den glada stämningen som fanns inom mig. Fanns är som ni vet dåtid. Det betyder att en snabbtitt, på vad min Internetbank kallar Personallönekonto, är gjord.

Ryggraden viskade om ett saldo runt 3500. Den tanken gav en bitter smak och en nypa ångest. Resultatet uppvisade, inte alls blygsamma, 1076. Boom tjackalack. Jag kan redan nu lova att det inte blir en flaska Dompa nästa helg.

I dessa rätt sorgliga situationer är mina (ännu sorgligare) kompisar den bästa medicin jag kan få. Eller vad sägs om följande. Läste JJs deklaration. Inkomst under 2007 var otroliga 846 kronor (ersättning från STIM). Hans restskatt, i form av reavinst på fonder, försynta 31 000.

Jag passar inte på kontor.

Jag passar inte i en och samma stad.

Jag existerar för att leva på resande fot.

Det fanns en anledning med den senaste veckans ledighet. Det fanns ett skäl till att jag tog semester nu. Jag ville se ett sthlm som bjuder på vår. Jag ville se om en omöjlig konstellation till kärlek var möjlig. Jag ville se om min kropp skrek - flytta hit. Jag ville jag ville jag ville...

Jag har fått svar på flera funderingar. Men framförallt har jag fått ännu fler frågor. Inte frågor om när och hur utan snarare om varför. Varför jag bor i Sundsvall. Varför jag jobbar på kontor. Varför jag ens försöker. Enda gången jag känner mig lugn och fri är när jag tillsammans med en väska förflyttar mig från plats till plats.

En tanke om ett sådant liv stöter genast på patrull. Patrull i form av medelklass ideal. Patrull i form av måsten som enligt rim och ranson skall genomföras. Jag är ingen rebell - därför böjer jag mig för dessa patruller.

Kvar finns då bland annat frågorna om bostadsort. Mina svar på dessa tenderar att variera dag från dag. I Sundsvall är det tryggt och jag har ett någorlunda känt ansikte. Det ger mervärde i mångt och mycket. Men samtidigt leder det till en osexig oanonymitet. I Stockholm lyser anonymiteten starkare än allt annat. Men till denna ankommer också, trots ett myller av människor, en märklig ensamhet.

Den ensamheten är inte alls lika kännbar på Söder. Där känner jag mig som hemma. Blir det Stockholm. Då blir det Söder. Det är ett krav som jag inte tänker omförhandla. Det leder osökt till nästa problem. Jag behöver 2 miljoner. Det har jag inte. Kan skaka fram ett par hundra tusen. Men that's it.

Men trots förvirring och trots svar jag inte sökte så har den senaste veckan varit lysande . Klimax i dubbel bemärkelse anlände i onsdagsnatt. Men både för och efterspel har varit sagolikt.

(T minus five days and counting)

Traskade längs Götgatan med JJ och ett bekant par. Plötsligt stannar det en Porsche vid vår sida. Det var en av parets bekanta. Han var i min ålder. Fast fastighetsmäklare. En sådan liten detalj gör att han kör Porsche och jag kör... ingenting alls. Ska sanningen fram så känner jag ingen avundsjuka. Jag är ingen bilfanatiker. Istället så fokuserade jag mina tankar på min iPhone som ska anlända på söndag.

Traskade runt med JJ och ett bekant par i Saltsjöbaden. Där låg husens hus på rad. Skillnaden på mina 35 kvm och dessa palats förklaras till stor del utav rikedom. I mitt fall brist på. Där kan jag känna vis avundsjuka. Jag skulle nämlingen passa alldeles utmärkt som ägare av ett palats. Men istället för att fokusera på detta så tänkte jag på min iPhone som ska anlända på söndag.

Fick precis ett samtal från New York. Det finns inga iPhones i butik. Satans fans kuk. Så denna söndag går inte längre hand i hand med en iPhone. Det leder i brist på annat att den ska få bestå av en rejäl bakfylla. För öl finns det gott om här på söder. Det tänker jag utnyttja till max inom kort.

(T minus six days and counting)

Första gången jag bodde i ett kollektiv var 2004 i Vietnam. Tänkte stanna i 3 dagar, 17 dagar och 3 omboakde flyg senare var vi tillslut tvungen att röra på oss. November, Sverige och Sundsvall var otäckt påträngande, även då.

Känslan av att bo med främmande människor är märklig. På gott och på ont. Dessa människor är främmande en väldigt kort period. Efter det utvecklas dem istället till att bara vara människor eller rent av vänner. Vilket fall som helst så njuter jag av omvandligsperioden.

Tiden i Vietnam ledde till två djupare relationer. Den ena med ett Australiensiskt medelålders par, som jag besökte ett flertal gånger under min sejour i deras rike. Den andre med en dansk flicka som jag också har hälsat på. Ingen av dessa relationer är på något vis påtvingande utan istället så har dem getts möjligheten att bara vara. (kontakt tas när kontakt behagas)

De senaste dagarna har jag återigen bott i ett kollektiv, i form av JJs studentkorridor. Den innehåller två finska flickor, tre svenska pojkar (varav en med asiatiskt påbrå) och slutligen JJ och hans närmsta granne, som även är hans flicka.

Samtliga rum är identiska. Storleken är 16 kvm. Det finns en liten toalett, men ingen dusch. Däremot så tillhandahålls en gemensam dusch i slutet av korridoren. Allrummet består av en TV, ett matbord och en soffa. Där spenderas tid i fall man vill umgås. Vill man inte det så finns möjlighet att njuta av ensamheten på rummet.

Gårdagen, som för de flesta var en dag när umgänge och närhet var ett plus, bestod av gemensam pizzaätning, filmtittningen och slutligen kladdkaksätning.

Merparten av de som bor i korridoren var med. Alla utom en trevliga människor. Samtliga bidrar med något. Även hon som går mot strömmen och endast är väldigt märklig. Det är just detta som gör jag faller. Det är just detta som gör att jag älskar tanken på bo i kollektiv, under en kortare period vill säga.

För som med allting annat dör förälskelsen även i detta fall. När den har dött tror jag även att min vilja att bo med andra dör lika snabbt.

(T minus seven days and counting)

Normalt sett brukar jag inte behandla det ämne jag ska göra denna gång. Men ibland kan det vara bra att gå ifrån regler och riktlinjer.

Samtliga i JJs studentkorridor satt samlade i allrummet när hon passerade våra blickar för första gången. Det gick ett sus mellan oss grabbar. Vem var det där?

Det visade sig att hon var JJs flickas kompis från Falun, som ska flytta till Dubai om en vecka för att bli flygvärdinna åt Emirates. Tills dess tänkte hon tydligen mest gå runt och vara gruvsamt läcker.

Jag förstod genast att vägen för att nå fram till henne var svår, otäckt svår. En svår väg besegras lättast med hälp av att vara just svår.

Festligheterna i parken tog vid. Hon kom fram och pratade med mig ett par gånger. Jag var trevlig. Varken mer eller mindre. Jag och JJ lovade att vi skulle ta med oss henne på Champangegaloppen. Strax därefter gjorde vi en great escape och mötte upp med fyra något äldre kvinnor. (Miss A, My, Torgnysdotter samt hennes galanta dam till mor)

Det är något som är speciellt med äldre damer. De lyser livserfarenhet och kunskap på ett vis som är hemlighetsstämplat i vår något yngre generation. Trots påtryckningar från JJs flicka om att vi skulle komma på fest för att bland annat inleda ett försök på Flygvärdinnan, hängde vi kvar med det äldre klientelet i stället. Efter föda och rus på Katalin vinkade vi tillslut av dem.

Intog grillfesten när den redan kulminerat. Flygvärdinnan satt omringad av inte mindre än 5 pojkar. Var och en gjorde framstötningar och försök. Efter ett tag kom hon fram till mig och ifrågasatte varför vi totalt hade dissat henne på Champangegaloppen. Jag svarade som det var, vi satt tight. Hon sa att hon var lite bitter. Jag förklarade att valborg inte var en dag för bitterhet. Då dök nästa friare upp. Han erbjöd promenad runt kvarteret. Hon följde med. Hon återkommer efter tio minuter. Då är det nästa lirares tur att inleda en offensiv. Han frågar efter hennes nummer.

Själv sitter jag lungt och fint i en fotölj och bevittnar denna jakt. Inser givetvis att jag är mer än körd i denna konkurrens. Då kommer hon fram till mig ytterliggare en gång. Sätter sig på armstödet och smekar mig på armen. Jag fattar seriöst ingenting. Sen tar om mig runt arm och leder mig ut. Victory tänker jag!

Då kommer ytterliggare en beundrare springandes (?!) efter. Stannar henne på vägen och frågar vart hon ska. JJ och hans flicka ankommer strax efter. Samtliga fem går sedan vidare mot lokal.

Den siste beundraren är på henne som en igel. Jag håller distans för att se vad som sker. Plötsligt försvinner hon iväg med honom. Bra där Benny. Hade läge att lägra din vackraste och sen faller allt när det är klart.

Mitt i denna depression återkommer dem. Jag lätt förvirrad men förhoppningen om att hon kanske blir min ändå återkom. Efter mycket om och men slutar jag vara den tillbakadragne och försiktige. Stegar fram till henne - Jag tänker inte jaga dig likt en hyena i detta triangeldrama. Jag vill ha dig. Vad säger du?

Då kysser hon mig. Någon timme senare ligger hon naken framför mig på sängen. Om hon var gruvsamt läcker med kläderna på finns inga ord för hennes briljans utan dem.

(T minus eight days and counting)